”Den yttersta tiden” känns extra nära nu. Och det har den nog gjort i alla tider…

Nu när höstens kyla tilltar och det bara blir kallare och mörkare passar också kyrkoåret på att dra på i samma anda och tala om de svåra tiderna, om slutet och om tillstånd som känns som födslovärkar. Varför? Ja, kanske är det här ett sätt att se på våra liv och vår värld just nu? För liksom Jesus med vänner tolkade tillvaron, får vi också tolka det vi ser, uppfattar och känner.

I bibeltexterna möter vi tankar om den yttersta tiden och om hur allt ska brytas ner. Det handlar om hat och hungersnöd, jordbävning, stridslarm och om krig och krigsrykten. Likheten med vår värld idag är slående. Detta är ju också vår verklighet just nu. Både i vår vardag som kan innebära svårigheter i det egna livet med till exempel depressioner och ensamhet, men också för världen i stort där krig, terror och katastrofer är närvarande. Så visst går det att känna att de yttersta tiderna är extra nära just nu – och så har nog människor alltid uppfattat sin samtid. Vare sig vi levt på 1000-talet eller 1600-talet, om vi varit järnålders- eller upplysningsmänniskor, så har vi nog alla alltid levt i de yttersta tiderna.

Vi lever i en tillvaro som är både ock. Med svårigheter, lidande och ondska närvarande, liksom det goda, frihetskamp, kärlek och vänskap. Jesus säger till oss: Var inte rädda! Eller som söndagens evangelietext uttrycker: ”Se upp så att ingen bedrar er”. Alltså: Fortsätt att kämpa för demokratiska värden, mänskliga rättigheter och skapelsens upprättelse – så gott det bara går!

Vi får vila i Guds omsorg om oss i alla tider. Vi får komma ihåg att Gud alltid vill möta oss i det som är nu, i nuet. Vi behöver leva nära Guds ord att inte vara rädda. Uppenbarelseboken beskriver i sin framtidsprofetia att Gud skall bo mitt bland oss och Gud skall torka alla tårar från våra ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Gud säger: Se, jag gör allting nytt, jag är början och slutet.

Gud är mitt i våra funderingar, mitt i våra liv. Precis där vi tänker och undrar när något slutar och när något börjar, det som vi är rädda för och osäkra på; just där är Gud och lovar att ta hand om oss och trösta oss om vi behöver tröstas. Men framför allt att vända rädsla och misstro till tillit, mod och handling för våra medmänniskor i den fortsatta kampen för att bevara vår mänsklighet.