Många av dagens barn har aldrig sett insidan på ett kyrkorum. Beröva dem inte chansen att få uppleva ett. När skollagen sätter munkavle på prästens böner och bekännelser, då ropar takmålningarna, krucifixet och symbolerna som omger oss alla.
Många av dagens barn har aldrig sett insidan på ett kyrkorum. Beröva dem inte chansen att få uppleva ett.
Terminsavslutningarna är kanske skoltidens mest högtidliga och känslosamma stunder, att i dessa situationer få bli omsluten av ett rum som genom sin arkitektur och sitt symbolspråk pekar på livets möjligheter, kan vara startpunkten på en relation som blir avgörande.
Det är djupt förståeligt att kyrkoarbetare blir upprörda och känner sig tystade när skolledare betonar vikten av att skolavslutningen inte får ha några religiösa inslag. En kan fråga sig om inte rummet i sig självt och prästens blotta närvaro är religiöst nog? Men det är inte det som Skolverket menar är problematiskt. Det är just bekännelsekaraktären och de gemensamma religiösa inslagen såsom bön och välsignelse som blir tveksamt enligt lagstiftningen. Skolavslutningen är ju inget studiebesök, det är en gemensam ceremoni som alla ska kunna känna sig delaktig i. Eleven är inte enbart en gäst.
Mina erfarenheter säger att det går utmärkt att tillsammans med skolans personal utforma en skolavslutning, särskilt när goda relationer redan är uppbyggda och då det finns ett etablerat samarbete kring viktiga ämnen. Jag anser dessutom att det är en prästerlig plikt att göra teologi tillsammans och bygga former för riter när det efterfrågas ifrån olika samhällsinstanser. Planeringen inför skolavslutningens ceremoni är just ett sådant tillfälle att göra teologi, skapa riter med språk i olika former som öppnar för befrielse, mening och glädje. Många kan vara med. Sätt eleverna i centrum och låt dem hålla i det mesta, utifrån deras erfarenheter, tolkningar och språkbruk.
Kyrkorummet är inte prästens egendom och det är en fantastisk sak att få påminna eleverna om att de redan nu kan se sig som unga husägare, d.v.s. det finns ett rum i byn/staden som står öppet för dem; att få tända ljus i, uttrycka sig i, be och sitta tysta i, få dela gemenskap i – när de vill.
”Det är dags att sätta ner foten när kyrkan inte får vara kyrka”, så kan det låta i debatten. Och visst är det dags att sätta ner foten på många sätt. Det viktiga är bara att veta när och var man sätter den. Det är onödigt att trampa så att eleverna blir drabbade. När skollagen sätter munkavle på prästens böner och bekännelser, då ropar takmålningarna, krucifixet och symbolerna som omger oss alla.
Jag vill inte medverka till att barnen ska behöva genomleva sin skolavslutning i en svettig idrottshall när det finns vackra, livsbejakande kyrkorum som genom historien kallat till samling när det är dags för högtid, ceremoni och känslosamma stunder – oavsett hur vår personliga tro ser ut.
Kommentera det här inlägget