Första gången jag skulle besöka en präst för enskild själavård var jag skeptisk. Vad skulle detta vara bra för? Jag är ju så bra på att älta och tänka på egen hand, varför ska jag sitta här och göra detsamma tillsammans med en annan människa, tänkte jag. Mina motstånd var starka. Ändå styrde mina fötter mig till mötet med själavårdaren. Mitt omedvetna kanske förstod mer om mina behov än vad jag ville inse?

När jag berättade för prästen om det jag redan visste så väl och hade ältat så många gånger, hörde jag plötsligt mig själv på ett helt nytt sätt. I relationen med en annan, i prästens blick och vänliga uppsyn, hörde jag mina ord och de fick helt ny innebörd. Kärleken jag såg i min själasörjares ögon öppnade en ny värld. Att bli buren i själavårdande relation ger kontakt med djup och ger oss förändrad relation till oss själva, våra val och möjligheter.

Jag är stolt och glad över kyrkans rika själavårdstradition och jag tackar för möjligheten till samtal på djupen, på bredden och på höjden. Prästens absoluta tystnadsplikt är en garant och en säkerhet som skapar trygghet och ger möjlighet för många att överhuvudtaget börja tala.

Jag tycker det är problematiskt att allt rör sig, att livets förändring är pågående. Jag har ibland så svårt att acceptera det, även när det handlar om förändring som kanske är till det bättre, som leder till att något annorlunda kommer in i mitt liv och räcker nya möjligheter. Jag tycker det är så svårt därför att jag är så trygg med det jag är van vid. Till och med sådant som kanske är destruktivt eller smärtsamt att vara i, kan bli en trygg vana, där det går att göra sig hemmastadd och skapa rutiner och vanor utan att se hur vi fastnat. Det är som att bygga en liten värld i världen som det går att försöka hålla fast vid.

Jag kan bli väldigt skrämd och rädd när jag måste ge mig ut i det okända. Och ändå är det just det okända som kallar på oss varje ny dag. Framtiden kallar på oss! Allt har rört sig och allt har förändrats en smula, bara sedan igår. Det nya som vi ännu inte känner, bär också på möjligheter. Jag kanske inte vågar tro det, men där finns också nåd och skaparkraft.

Att tro att allting bara är detsamma – det är en chimär. För livet rör sig hela tiden och i rörelsen är vi bevarade i Guds nåd. Förändring är all utvecklings moder. Som den Gudsvind som fortsätter att svepa över oss så förs vi hela tiden framåt mot en framtid som vi inte vet så mycket om, men som ändå kan handla om trygghet. Att vara omsluten av helig Ande, Gud som vitaliserar och rör vid oss, är inte allt lätt att inse. När vi ska få syn på nya möjligheter, att försöka se nytt i det som är och i det som blir, behövs tillit. Och tillit är inte alltid enkelt att ha, särskilt inte när förändring kommer plötsligt, som den ju gör ibland. När stora förändringar sker, kan det kännas som om någon drar mattan under våra fötter och vi faller handlöst. Det kan vara så fruktansvärt och det kan vara väldigt smärtsamt. Utan förberedelse är det tufft att möta stor förändring. Så hur kan vi då vara förberedda så gott det går? Ja, kanske genom att försöka ha ett ”tillitens förhållningssätt”? Genom att försöka acceptera att allt faktiskt rör sig så kan en slags inre tillit aktiveras.

Det går inte att gå ner i samma flod två gånger, för det har rört sig, nytt vatten porlar. Det är aldrig helt sig likt. Ändå bärs vi igenom av Gud. Gud som möter från framtiden i kärlek och bevarar oss på utvecklingens väg.

Den allra vanligaste förändringen är nog den som är smygande, den vi inte märker så mycket av, för att den är så långsam. Åldrandet till exempel, eller årstidernas växling eller barnens växande – allt detta kan vi inte se, men vi märker det plötsligt. Då får vi helt enkelt bara infinna oss i att det har hänt. Och lita på att det nya också bär oss. I Kristus rör vi oss alltid genom död till liv på olika sätt. Det är så viktigt försöka möta budskapet från Uppenbarelseboken med just tillit, där det står: ”Se, jag gör allting nytt”.

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinus var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judéen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovande, som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindande honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba. Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt. (Luk 2:1–14)

Detta är en av de mest kända och genomgripande texter som världen känner. Återberättad miljontals gånger och rikt tolkad genom konsten, litteraturen och i musiken. Berättelsen är återkommande parafraserad och ett vanligt tema som vi kan känna igen i moderna filmer och i nutida historier.

Om hur fredens furste, fridskungen, ja Gud själv, kommer till vår värld. Inte genom makt, inte med livvakter med dragna vapen runt sig. Inte med några skottsäkra västar eller pansarvagnar i släptåg, och inte heller med några firande mingelpartyn till sin egen ära. Maktfullkomligheten söker som förväntat Gud högst upp i hierarkierna, i strålkastarljusen eller bland de många sedelbuntarna.

Men, där vi inte anar det, det är där glädjen spricker fram. En glädje för alla. Gud kommer till oss i all enkelhet. Helt värnlös och oskyddad i ett litet ömtåligt spädbarn som får sin första sovplats i djurens mat-tråg, i ett oansenligt stall, långt bort i utkanten av en liten by. Detta är vår Gud – Alltings skapare. Livets ursprung och mål. I stallets foderhållare ligger Gud som behöver dig och mig. Gud behöver vår välvilja, omtanke och kärlek. Därför världen behöver det – och världen ska räddas.

”Var inte rädda!” Det är det första budskapet som sägs efter att Kristus kommit till jorden. ”Var inte rädda” Det behöver sägas – därför vi människor är ju så rädda, rädda för allt möjligt. När kärleken bryter igenom då kan vi också lätt bli skrämda, särskilt om vi har svårt att ta in värme och omtanke. I julens skeende blir något nytt och annorlunda möjligt. Fredens möjligheter bryter in. Gud som kommer med befrielse är här – alldeles nära dig på ett så enkelt och mänskligt sätt att vi kanske först inte märker det? Men nu har det skett – för hela världens skull. Kristus till jorden är kommen!

Bön för dagen:

Gud, tack för att du kommer oss till mötes. Tack för att du blir människa för att på djupet kunna dela det vi var och en känner. Låt oss ta emot dig med öppna armar och sinnen och hjälp oss att förvandlas genom din gåva, din kärlek och tillit. Tack för att du möter, räddar och lägger ditt liv i våra händer. Tack för att du kommer med fredens budskap till vår värld och med fridens budskap till våra inre. Amen. 

Jag önskar er alla en god fortsättning på julen med frid och fred till er alla och till hela vår jord!

I Lukasevangeliet står det: ”Du mitt barn ska kallas den högstes profet, ty du ska gå före Herren och bana väg för honom. Så ska hans folk veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder genom vår Guds barmhärtighet och mildhet. Han ska komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörker och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.”

Det stora fartyget lade till hamnen redan för en vecka sedan, men ingen har gått av eller gått ombord. Nu är det jul men det är tomt i hamnen. Snön syns inte till, och det blåser kallt. Det lyser svagt ombord och jag undrar hur de har det därinne? Finns det julefrid och glädje eller bara saknad och tomhet?

Under en tid kring jul fick jag verka som sjömanspräst i den stora hamnen. Ett uppdrag jag inte förstod så mycket av innan jag för första gången var där och fick se det enorma hamnområdet och de stora lastfartygen. Jag fick en liten inblick i hur sjömännen hade det där. Många hade varit ombord i månader utan fast mark under fötterna, hundratals mil hemifrån. Jag fick möta de som tagit sin tillflykt till sjöss, de som färdats över jordklotet fler gånger om utan att riktigt veta var de befann sig. Och så fick jag se den starka hierarkin på båtarna och arbetsförhållandena som ibland var riktigt svåra.

Här var jag nu i hamnen för att lämna några julklappar som kändes futtiga – det var helt enkelt lite julgodis. Jag tittade upp mot det enorma skeppet och tvekade. Men vykorten, med text från julevangeliet som var fästa vid varje klapp, fick mig ändå att våga gå över relingen för att möta maskinisterna, matroserna och alla de andra sjömännen – unga män och kvinnor som var så långt hemifrån – som nu fick höra mitt försiktiga: ”God jul!”

Glädjen och kärleken som mötte mig var enorm. En tacksamhet som kändes svår att ta emot för det lilla jag hade att ge. Men så stark gemenskapen blev bortom språkbarriärer och olikheter. Det heliga som delas genom julens budskap tar bort vanliga hinder. Vi fylls av ljuset – Kristusljuset – som nu omfamnar världen och som skiner för oss alla.

Det får mig att tänka vidare på hur vi alla kan leva som människor och räcka freden och friden vidare oavsett vem vi är eller hur vi än har det. Hur vi kan dela och ta emot julens budskap. Alla har vi behov av befrielse och kärlek – den kärlek som nu kommer rakt in i vår värld i julens mysterium. Gud blir människa genom Jesus Kristus och kommer till oss alla som ett litet, värnlöst barn – beroende av vår välvilja och kärlek. Låt oss lyfta upp honom nära oss nu i jul och känna hur vår hårdhet rinner av oss.

Bön för dagen:

Gud, tack för din kärlek som omsluter oss alla hur vi än har det eller var vi än befinner oss. Hjälp oss ta emot dig och öppna för de gåvor du ger oss. Tack för befrielsens ord, att du hjälper oss att bryta med det som är instängt och ingrott och för oss ut på en framtidsväg med din nåd som bär var och en av oss. Tack för att du kommer till oss med fred och frid. Amen.

Jag önskar er alla en riktigt god och fridfull jul!

Jag sitter här med mitt tummade exemplar av filosofen Martin Bubers bok ”Jag och du” och tänker på freden. Hur fred börjar inom var och en av oss – genom hur vi ser på oss själva och hur vi möter varandra.

För att ett verkligt möte ska kunna äga rum behöver det finnas ett mellanrum mellan oss. Ett mellanrum som skapar liv bortom vår kontroll. Tomheten och tystnaden i mellanrummet öppnar för något mer, något outgrundligt, där våra verkliga jag kan komma fram. Då blir vi till i varandras blickar på ett nytt sätt.

Mellanrum ger möjlighet att se annorlunda, det öppnar för respekt. Där ingen på förhand har bestämt vem vi är, eller beslutat vad mötet ska vara bra för eller vad vi ska användas till. Att inte bli sedd som ett objekt utan som ett subjekt – en människa med outgrundligt liv – det öppnar för ett äkta möte. Det öppnar för fred, därför mellanrummet ger utrymme för kärleken. När vi backar tillbaka lite och verkligen kan se varandra, kan liv fyllas mellan oss. Då kan vi få syn på livet i blicken. Vi får möjlighet att söka freden i den andres blick.

Vägen till fred behöver gå genom fred, genom hur vi var och en försöker välja fredens väg i det egna livet, genom att ge plats, ge utrymme för mellanrum där liv och kärlek kan strömma. Det handlar om hur vi relaterar till varandra och till oss själva. Tänk om detta tänkesätt slog igenom på djupet för oss alla – vad världen skulle se annorlunda ut! Mellanrummets möjlighet kan hjälpa oss att ta hand om våra känslor, vad vi gör av våra erfarenheter och smärta – det kanske öppnar oss för andra sätt än att fasta i bitterhet, missunnsamhet eller kontroll och i stället se nya vägar som på ett mer genomgripande sätt kan leda till liv och kärlek?

När FN:s generalsekreterare Dag Hammarsköljd gav sig ut på det som skulle bli hans sista resa, hade han fyra böcker med sig i sin portfölj på flygplanet: Nya testamentet, FN-stadgan, ett exemplar av den medeltida mystikern Thomas a Kempis bok Om Kristi efterföljelse samt filosofen Martin Bubers ”Jag och Du” (som Hammarskjöld var i färd med att översätta till svenska). De här fyra skrifterna säger något om en livssyn som kanske inte är helt vanlig – varse sig för världsledare eller för dagens produktiva och kontrollerande delar av samhället? Människosyn och tro hör samman. Mystik och politik är inte väsensskilda, tvärtom! De hör ihop för att vilja förändring, utveckling och omdaning – att söka jordmån för att så kärlek och fred.

På sin sista resa innan planet störtade var Hammarsköljd på väg för att söka mellanrummet i diplomatin. Att genom att inte objektifiera, utan att vilja släppa på kontrollen, söka djupare kontakt för att nå in till fredens hjärta och önska äkta möte. Jag tror Bubers tankar om mellanrummets möjligheter var otroligt viktiga för Hammarskjöld – Där vi får bli till subjekt för varandra ”Jag och Du” – inte objekt som ”Jag och det”. Att i Kristus efterföljd, leva så sant och äkta det går för att söka modet att inte kontrollera utan vilja öppna för det outgrundliga.

Guds fred, som är mera värd än allt vi tänker, ska ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus (Filipperbrevet 4:7). Låt oss omdanas i våra inre så vi får lust att möta freden i den andres blick. Låt oss vara öppna för vad denna dag kan innebära under vår fortsatta vandring på fredens och på kärlekens väg.

Bön för dagen: Gud, tack för fredens möjligheter som börjar inom varje människa. Låt oss upptäcka mellanrummens kraft – där vi släpper på kontroll och släpper på viljan att äga och förfoga över livet. Hjälp oss att se dig i varandra, i våra olika möten. Tack för nyfikenheten för det outgrundliga i varandras blickar. Gud, hjälp oss att lita på tillvaron håller, så vi vågar vandra fredens väg. Amen.

”Den yttersta tiden” känns extra nära nu. Och det har den nog gjort i alla tider…

Nu när höstens kyla tilltar och det bara blir kallare och mörkare passar också kyrkoåret på att dra på i samma anda och tala om de svåra tiderna, om slutet och om tillstånd som känns som födslovärkar. Varför? Ja, kanske är det här ett sätt att se på våra liv och vår värld just nu? För liksom Jesus med vänner tolkade tillvaron, får vi också tolka det vi ser, uppfattar och känner.

I bibeltexterna möter vi tankar om den yttersta tiden och om hur allt ska brytas ner. Det handlar om hat och hungersnöd, jordbävning, stridslarm och om krig och krigsrykten. Likheten med vår värld idag är slående. Detta är ju också vår verklighet just nu. Både i vår vardag som kan innebära svårigheter i det egna livet med till exempel depressioner och ensamhet, men också för världen i stort där krig, terror och katastrofer är närvarande. Så visst går det att känna att de yttersta tiderna är extra nära just nu – och så har nog människor alltid uppfattat sin samtid. Vare sig vi levt på 1000-talet eller 1600-talet, om vi varit järnålders- eller upplysningsmänniskor, så har vi nog alla alltid levt i de yttersta tiderna.

Vi lever i en tillvaro som är både ock. Med svårigheter, lidande och ondska närvarande, liksom det goda, frihetskamp, kärlek och vänskap. Jesus säger till oss: Var inte rädda! Eller som söndagens evangelietext uttrycker: ”Se upp så att ingen bedrar er”. Alltså: Fortsätt att kämpa för demokratiska värden, mänskliga rättigheter och skapelsens upprättelse – så gott det bara går!

Vi får vila i Guds omsorg om oss i alla tider. Vi får komma ihåg att Gud alltid vill möta oss i det som är nu, i nuet. Vi behöver leva nära Guds ord att inte vara rädda. Uppenbarelseboken beskriver i sin framtidsprofetia att Gud skall bo mitt bland oss och Gud skall torka alla tårar från våra ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Gud säger: Se, jag gör allting nytt, jag är början och slutet.

Gud är mitt i våra funderingar, mitt i våra liv. Precis där vi tänker och undrar när något slutar och när något börjar, det som vi är rädda för och osäkra på; just där är Gud och lovar att ta hand om oss och trösta oss om vi behöver tröstas. Men framför allt att vända rädsla och misstro till tillit, mod och handling för våra medmänniskor i den fortsatta kampen för att bevara vår mänsklighet.

Andlighet och estetik är djupt förbundna med varandra. Det vi förnimmer med våra sinnen genom arkitektur kan öppna oss för både vår omsorg och kärlek, som för vår möjlighet att gräva djupare där vi står i både mystikens och andlighetens sfärer. En byggnads syfte med utformning, konstruktion, materialval och hantverkskänsla påverkar oss säkert djupare än vad vi anar? Estetiken handlar om kärlek och den talar direkt till vårt omedvetna samtidigt som rumsligheten ger former och ramar som öppnar nya synsätt, nya vägar att fundera över våra liv.

När ett byggnadsverk som till exempel en kyrka planeras, ritas och byggs har ett tankearbete redan varit i gång under lång tid. I bön och genom samtal och kärlek till Gud och människan skapas heliga rum. Symbolspråket bortom det talade ordet är genomgripande. Att röra oss i tilltalande miljöer och att omge oss med det vi upplever som vackert, kan fungera uppbyggligt på så många olika sätt. Det kan bygga nya världar i våra inre liv. Genom att gestalta vackert, utmanande och kreativt öppnas möjligheterna för att närma oss mysteriet och hoppet än mer.

Våra inre upplevelser påverkas av yttre verklighet. Det betyder så mycket när vi lyckas skapa rum för omsorg och omhändertagande. Att i det yttre ge ramar för det som känns i vårt inre, ger möjlighet för utveckling. Kyrkorummens arkitektur bär på världar och pekar bortom ord och murbruk.

Vilken gåva det är att vi har kyrkobyggnadsarkitektur från så många olika tider och epoker i vårt land. Själv älskar jag mest 1960- och 70-talets arkitektur. Estetiken talar till min själ och det gula eller bruna teglet öppnar mitt hjärta och min bön för världen. Vita 1800-talskyrkor gör mig ängslig. Jag vill i stället ha mörker som mitt livsljus. Mörka väggar med smala fönster skänker mig ro. Ljuskontrasterna i det mörka ger mig hopp. Jag tänker särskilt på vår världsberömde arkitekt Sigurd Lewerentz verk. (Se gärna dokumentär på SVT Play: SVT Dokumentär om arkitekten Sigurd Lewerentz)

Heliga Korsets kapell i Malmö invigdes 1964. En estetik som talar till mångas själar? Och för en del andra kanske rummet är aningens mer svårälskat? Hur som helst behöver det finnas platser och rum för människor att uppleva det förhöjda i. Byggnader som hjälper oss att bottna i nåden – och som ger oss kraft att skapa i världen.

Klockstapeln vid Heliga Korsets kapell i Malmö bär dessa minnestavlor. I 60 år har biskop Martin Lindströms namn varit felstavat, kanske med åsikten i gammal sann malmöanda: ”Alla begriper nog vem som menas i alla fall, och det blir för dyrt att ändra”? Så här flera decennier senare kanske det också visar på att ämbetsinnehavare skiftar snabbt och är inte i fokus; det är korset som är i centrum. ”Ave Crux Spec Unica” – Var hälsad kors, mitt enda hopp!

Det finns nog få saker som är så viktiga som att låta hoppet leva i våra liv. Hoppet är livsgnista – och den bygger på en grundläggande och djup tillit som jag tror att vi alla bär på djupt inom oss. Men när vi drabbas av vanmakt och hopplöshet, tappar vi lätt kontakten med tilliten. Då behöver vi långsamt försöka omdanas i våra inre och öppna för tilliten på nytt. Det kan kännas väldigt svårt, men det är viktigt att försöka se nytt och söka nya vägar för att släppa in det hoppfulla.

Hoppet är inte enbart en gåva som räcks oss. Det finns också ett egenansvar i att försöka skapa hopp. Som Guds skapade medskapare har vi ansvar i världen att söka efter hoppet och hålla det vid liv så gott vi kan. Hoppet är inte enbart något som kommer utifrån – vi är med och bygger det och är medansvariga för det och vi kan hjälpa varandra med hoppet. Det är ett ansvar i bemärkelsen att ”svara an” i världen. Vi ”svarar an” till grundtilliten som kallar på oss och hjälper oss forma hopp utifrån våra sammanhang.

Ibland finns det inte en dörr precis där jag tänker att den borde finnas. Men bara för att jag inte ser en utväg eller ingång just där jag tittar, eller precis där jag tänker att den borde vara, så betyder det inte att det är kört. Det bara det att jag kanske inte har sett min väg klart ännu? Så skönt det är om man kan få fram den när gnuttan tillit till att livet håller, även de stunder då vi inte själva fattar det. Att då svara an till den där genomgripande tilliten och kärleken som bär världen är så otroligt viktigt – att det finns nya vägar att söka efter.

Hoppet kan ändra form och kan ha olika fästpunkter för oss under våra liv. Men grunden är densamma. Gud som Är och bär våra liv. Det fasta ankare som håller tag om oss och aldrig överger. Guds kärlek är så stor och omfattande att den är obegriplig. Och när vi vänder oss bort, drabbas av vanmakt eller tappar gnistan, då kan den kännas ännu obegripligare. Men kanske är det just då vi särskilt bärs och tillitens frö är på väg att gro inom oss?

Bön för dagen: Gud, hjälp oss att öppna för tilliten. Hjälp oss att se klarare, se nytt och få syn på det som är hoppfullt. Tack för hoppets gåva och hjälp oss med vårt ansvar att försöka se det, bära det och räcka det vidare. Tack för att din kärlek omsluter oss alla och att din tillit alltid finns för oss och i oss, även när vi inte själva fattar det. Amen.

”Hoppet är vår vän – och vi dess löften tro!”

Denna strof sjungs nu av många studenter runt om i vårt land. Det är så härligt att se glädjen och framtidstron som dessa unga människor utstrålar.

Vi behöver alla låta oss dras med i glädjeyran och ta in framtidstron med hela vår kropp så att det går att leva i denna sanning. Därför hoppet är den vän vi alla behöver, och om vi ska tro på dess löften behöver vi också dela hoppet vidare till andra och låta det växa.

Hoppet är någonting som vi tillsammans skapar genom att ge varandra plats, öppna för respekten och nyfikenheten för det som ännu är okänt för oss – att visa för andra på de möjligheter vi själva kan se. Så kan vi bidra till att hoppet sprider sig. En värld som fylls av hopp blir också en värld som vågar välja fred.

Vi vet att många har det svårt med hoppet. Hopplöshet lamslår och leder ingen vart. Den psykiska ohälsan växer, krig och smärta i vår värld får påtaglig närvaro också här i Sverige, där många människor är direkt berörda. Många barn och unga växer upp på marginalen, utan vare sig framtidstro eller möjlighet till glädje och frid. Kan det då inte vara cyniskt att sjunga om att hoppet är vår vän? Nej, tvärtom. För den som känner hopp behöver dela med sig av det till andra så det kan få växa och spridas. Hoppet är inte enbart en skänk från ovan. Hoppet är också något som vi gemensamt skapar och ger varandra vidare. Hoppet är vårt ansvar.

Jag är så stolt att få vara en del av Svenska kyrkan som på så många olika sätt försöker bära hoppet vidare. I kriser och djupa sorger till den största glädje och lycka och allt däremellan, får vi ofta möjlighet att vandra en bit på vägen. Förhoppningen är att hoppet blir synligt i alla olika verksamheter för alla åldrar. Det är en stor gåva att så många vill vara hoppets bärare.

Albin Tanke

Bilden av Gud som ett stilla vårregn som vattnar vår jord, är förtröstansfull tycker jag. Framför allt under varma och torra dagar då solen har gassat länge och bränt på marken och vår jord längtar efter att bli vattnad. När det stilla regnet äntligen kommer, brukar jag springa ut på den gula och torra gräsmattan och bara låta mig svalkas av vattendropparna. Både jag och gräsmattan njuter, och jag kan nästan se hur gräset ändrar färg och blir grönt. Och jag blir också förändrad – avsvalkad och avkyld får jag nytt livsmod.

I alla tider har vi gjort oss bilder av Gud utifrån våra djupaste behov. Bilden av Gud som vatten till vår jord, eller som sol och ljus – livskällan för allt liv. Jag tror vi behöver sådana bilder för att uttrycka våra behov och det vi längtar efter, och jag tror också att vi behöver dela dessa olika behovsbilder med varandra, för då kan vi kanske också hjälpa varandra med vad vi behöver och vilka bilder av liv, djup och mening som blir till hjälp för vår livstydning.

När vi nu möter våren och så småningom sommaren får vi känna hur vi fortsätter att växa som människor. Vi är inte statiska, vi är inte färdiga. Vi blir varje dag till på nytt i relation till Gud och till varandra. Med våra olika behov får vi ta emot Gud, som regn eller som sol, eller som ett delande av det som just nu är våra innersta behov. Vi fortsätter att växa i Guds trygga hand och fundera hur vi kan bidra till läkning för skapelsen och hur vi kan gestalta våra liv som gåvor för världen.