Talmansstenen

Anders Andersson från Tavelsjö blev vald till riksdagsman och så småningom under riksdagen 1789, utsågs till sitt stånds talman och därigenom fick tillfälle att signera förenings- och säkerhetsakten. Den akten innebar en privilegieutjämning genom att bönderna jämställdes med de övriga ofrälse stånden när det gällde rätten att förvärva och äga frälse strögods. Bönderna fick full äganderätt till sin jord, vilket även innefattade skogsavverkning, jakt och fiske.
På initiativ av Ceris Green så fick Tavelsjö 1990 ett minnesmärke rest över byns store man. Anders Andersson från Tavelsjö blev vald till riksdagsman och så småningom under riksdagen 1789, utsågs till sitt stånds talman och därigenom fick tillfälle att signera förenings- och säkerhetsakten. Denna akt innebar en privilegieutjämning genom att bönderna jämställdes med de övriga ofrälse stånden vad beträffar rätten att köpa och äga frälse strögods. Bönderna fick full äganderätt till sin jord, vilket även innefattade skogsavverkning, jakt och fiske.

Hittade Anders Anderssons dödsnotis från 1760 publicerad på www.geni.se :

Anders Andersson. Född 1689 i Tavelsjö, Umeå land. Död 1760-06-13 i Tavelsjö, Umeå land. Bonde i Tavelsjö 8, Umeå land. Soldat Anders Andersson-Svahn Antagen 1718-00-00 Avgått 1719-11-09 Till: Casserad. Mönstringsår m.m; 1719: Anders Andersson hvilken befinnes vara enda bonde på hemmanet och därjämte hafver brutit sitt wänstra ben, för den skull casseras. (Kenneth Mossberg). "Född 1689. Fadren Anders Jonsson, Moder H. Malin Hermansdotter. Varit stadigt hemma. Giftade sig förra gången, wid pas år 1704 med Anna Johansdotter från Selet. Haft med henne 15 barn af hwilka 2 söner och 1 dr lefa. Senare gången 1743 med Karin Matthsdotter ifrå Rödå, aflat med henne 1 son som lefer. Haft god hälsa: men warit nog orolig i sina dagar och benägen til dryckenskap. Hwaraf han ock kommit i gäld och skuld, så att han måst lemna sitt fäderneshemman åt oskylde, och sedan sitta inhyses. Lärt sig ändå hwarken rolighet elr måttelighet, intil thes Herren i thenna wåår rörde honom med sin hand tilsändandes honom sådana krämpor, til hwilka hans lefnadssätt bidragit, som genom öfrflöd förskärnt magen, at han ej mera kunde beholla maaten hwarpå en matthet fölgde, som d. 7 bajas lade honom aldeles til sängs. Han orolega sinne hade då redan wid första anstöten börjat sakta sig, så att han i thenna wåår börjat sakta sig och wara beskedel. Nu började han med alfare, som tyktes bereda sig til räkenskapsdagen, ärkände sina brått med ängslan och sökte försoning, hwarpå han sedan afled. Herrans nåd ware ewinnerligen lofat, som söker sådana syndare och bättringens dör för them öpnar." (Dödsnotis 1760, Umeå land C:3 s. 33).
Anders Andersson. Född 1689 i Tavelsjö, Umeå land. Död 1760-06-13 i Tavelsjö, Umeå land. Bonde i Tavelsjö 8, Umeå land.
Soldat Anders Andersson-Svahn Antagen 1718-00-00 Avgått 1719-11-09 Till: Casserad. Mönstringsår m.m; 1719: Anders Andersson hvilken befinnes vara enda bonde på hemmanet och därjämte hafver brutit sitt wänstra ben, för den skull casseras. (Kenneth Mossberg). ”Född 1689. Fadren Anders Jonsson, Moder H. Malin Hermansdotter. Varit stadigt hemma. Giftade sig förra gången, wid pas år 1704 med Anna Johansdotter från Selet. Haft med henne 15 barn af hwilka 2 söner och 1 dr lefa. Senare gången 1743 med Karin Matthsdotter ifrå Rödå, aflat med henne 1 son som lefer. Haft god hälsa: men warit nog orolig i sina dagar och benägen til dryckenskap. Hwaraf han ock kommit i gäld och skuld, så att han måst lemna sitt fäderneshemman åt oskylde, och sedan sitta inhyses. Lärt sig ändå hwarken rolighet elr måttelighet, intil thes Herren i thenna wåår rörde honom med sin hand tilsändandes honom sådana krämpor, til hwilka hans lefnadssätt bidragit, som genom öfrflöd förskärnt magen, at han ej mera kunde beholla maaten hwarpå en matthet fölgde, som d. 7 bajas lade honom aldeles til sängs. Han orolega sinne hade då redan wid första anstöten börjat sakta sig, så att han i thenna wåår börjat sakta sig och wara beskedel. Nu började han med alfare, som tyktes bereda sig til räkenskapsdagen, ärkände sina brått med ängslan och sökte försoning, hwarpå han sedan afled. Herrans nåd ware ewinnerligen lofat, som söker sådana syndare och bättringens dör för them öpnar.” (Dödsnotis 1760, Umeå land C:3 s. 33).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *