 |
Det där med tro och vetande är ofta en het potatis i media. Nu vet jag egentligen inte hur många som faktiskt anser att kristen tro och naturvetenskap är oförenliga. Jag tror inte det är så många. I såväl teori som praktik så är vi alla glada över naturvetenskapens framsteg och upptäckter.
C.S Lewis skriver någonstans att hela anledningen till naturvetenskapens uppkomst var att de tidiga vetenskapsmännen förväntade sig att världen var regelbunden och möjlig att utforska, eftersom de trodde på en laggivare bakom naturlagarna. Naturvetenskapen uppkom ur den kristna kulturen i Europa. Där kunde de lärda dels förvänta sig en begriplig värld att undersöka, dels vågade de undersöka den eftersom de inte trodde att naturen i sig är gudomlig (så att de riskerade att häda genom att bedriva naturvetenskapliga undersökningar).
Religionsfilosofen Alvin Plantinga har ett intressant argument (som han talar om i denna pod) där han hävdar att ytligt sett verkar det finnas djup samstämmighet mellan naturvetenskap och en materialistisk världsbild (och konfikt mellan naturvetenskap och en teistisk världsbild, dvs gudstro).
På ett djupare plan är det dock tvärtom; det finns en ytlig konflikt mellan naturvetenskap och teistisk världsbild men en djup samstämmighet mellan dem. På samma sätt är det en skenbar samstämmighet mellan naturvetenskap och materialistisk världsbild, på djupet är de oförenliga.
Orsaken är lik den Lewis framhåller. Naturvetenskapen letar ju efter sanningen. De utgår från samma sak som den kristne, nämligen att det finns en objektiv och åtkomlig sanning. Frågan om sanningen har annars blivit en stor stötesten för den moderna vetenskapen i vår postmoderna tid. Främst har det slagit igenom i humanioran men även i naturvetenskapen framstår allt tydligare att forskaren aldrig ser objektivt på sitt forskningsobjekt. Han eller hon står aldrig på neutral mark som man trodde förr. När man väl trasslat in sig tillräckligt långt i sådana tankar blir det alltmer oklart om man någonsin kan nå fram till sanningen i sig, är den ens åtkomlig? För den kristne är Gud garanten för en objektiv verklighet bortom människan och därför kan man lugnt fortsätta forska.
Kanske är Adam den förste naturvetaren? Han namnger och undersöker de andra varelserna i lustgården.
En annan viktig poäng när det kommer till vetenskap och tro är att många missförstår vetenskapens uppgift eller missar att se dess begränsningar. Vetenskapen är ett verktyg för att hitta svar på ”hur”-frågor. Mer filosofiska frågor om mening och värderingar kan den inte säga något om. Forskaren i medicin kan bena ut hur man löser en mängd svåra situationer men så fort han uttalar sig om vad som är rätt och fel i en dilemmasituation gör han det som filosof. Där gäller det istället att argumentera utifrån olika värderingar och de får vi från helt annat håll. Forskning kan som bekant leda både till medicin och atombomber. Frågan om vad som är gott och ont är i hög grad relevant i sammanhanget.
För den som vill läsa något kunnigare än så här rekommenderar jag böckerna av Lundabiskopen Antje Jackelén som tidigare varit professor i frågor om tro och vetande. Jag minns att jag hört henne säga att evolutionsteorin inte är något bekymmer för kristen tro av idag, nu ligger debattlinjen i hjärnforskningen…
Slutligen måste ingen kristen vara rädd för forskning i sig. Det finns ett gammalt uttryck som säger att ”all sanning är Guds sanning”. Är något sant så är det sant och i så fall har vi upptäckt något mer om Guds värld.
Vad säger du, är det här något du funderar mycket på? Hur vanligt tror du det är att ställa tro mot vetande? Är det givet vem som har bäst på fötterna?
Lämna ett svar