 |
| Jag hörde att det är populärt på nätet med bilder med budskap på. Sprid den här om du törs! |
Vandra Vägen fick ovanligt många läsare häromdagen när jag skrev om ”Delar man säng ska man dela plånbok”. Jag vill dela några tankar till utifrån relationerna som kom.
Jag har i stort sett bara fått glada tillrop. Någon har velat bena lite i hur man kan ordna det praktiskt med delad ekonomi. Någon har höjt ett varnande finger för riskerna med att binda sig för tätt tillsammans. Vad händer om man plötsligt måste fly ur en destruktiv relation och kan behöva egna medel?
Jag är förstås helt med på att man ska vara rädd om sig och agera klokt och ibland kanske försiktigt också men jag undrar om man inte lätt drar iväg i tankarna i det här läget.
Det finns alltid svåra fall, särskilda hänsyn och destruktiva relationer. Man kan alltid fundera på vad som skulle kunna vara bra för andra i olika livssituationer men det är egentligen inte det det handlar om eller hur? Det kan lätt bli en slags flykt från ett jobbigt ämne att resonera i det abstrakta kring olika mer eller mindre hypotetiska fall.
Frågan är egentligen personlig: Hur vill jag leva? Vad vill vi med vår relation?
Att dela ekonomi (och kanske, som jag rekommenderar, konto) är ett av många steg mot att dela livet med varandra och leva som ett ”oss”. Det är kanske inte det första steget och för många ett stort steg men också ett viktigt steg. Som vanligt gäller att det viktiga är i vilken riktning man rör sig. Tar vi som par små steg mot att lita mer och mer på varandra och stötta varandra mer och mer? Vad är vårt mål? Hur nära varandra kan vi komma?
Nu tänker jag mig att någon vill invända att man faktiskt inte ska sluta vara en egen person när man börjar ingå i ett par? Så är det förstås men jag tror det är ett vanligare problem i vår kultur att man håller för mycket på sitt (vad tror du?). Ett starkt par består idealt sett av två kloka och mogna människor med viss självkännedom, har man det behöver man nog inte oroa sig så mycket för att utplånas som person av tvåsamheten. Har man inte den situationen i åtminstone någorlunda hög grad så är det kanske läge att vänta med avgörande steg i relationen tills man kan vara tillräckligt trygg med den andra?
Den främsta poängen jag vill driva är att man måste satsa. Det går inte att gardera sig mot allt som kan hända i livet och frågan är om inte mycket blir sämre om man lever med inställningen att det kommer gå åt skogen så småningom?
En av er som kommenterat förra inlägget skrev om hur bra det varit att dela ekonomi och jag blev väldigt imponerad när jag förstod att du var sambo. Själv hade jag kanske inte vågat dela ekonomi fullt ut om jag inte hade äktenskapslöftena att luta mig mot och därmed bakdörrarna stängda.
Läs gärna mer om det otroligt viktiga begreppet commitment, eller om äktenskapslöftena (att surra sig vid masten som Odysseus) eller om 3 viktiga sanningar om kärleken.
Vad tänker du om detta? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar