Lite väl försiktig eller?
Jag läste den här artikeln om varför Filip och Fredrik är bättre intervjuare än 99% av andra journalister. Det var intressant och tankarna vandrade sedan vidare till det som kommer här.
Filip och Fredrik är en rätt skränig medieduo som ofta ger sig på rätt extrema projekt och rätt ofta går för långt vad gäller god smak och sådant. Samtidigt är de väldigt populära. Kanske just därför. Poängen i artikeln är att eftersom Filip och Fredrik är ett team och triggar varandra att gå längre och längre (till exempel vad gäller att ställa mer och mer intima frågor när de intervjuar) så blir effekten att många frågor som inte blir ställda av andra intervjuare blir ställda av dem. Det märkliga är att det faktiskt ofta känns som att Filip och Fredrik behandlar de de möter med väldigt mycket respekt på sitt sätt. De har mött väldigt många rätt tilltufsade personer men behandlar dem ändå som myndiga, tåliga och tänkande personer. Det kan man häpna över.
Artikelförfattaren menar att det är en fördel. De flesta intervjuare drar sig ändå för att dyka in i obekväma situationer och ställa jobbiga frågor. Tydligen är det så att intervjuaren faktiskt drar gränsen långt innan den som intervjuas. Den som ställer upp på en intervju är beredd på att svara på jobbiga frågor, det är det man förväntar sig ska hända, men journalisten fegar ofta ur för att slippa känslor av genans eller obehag när man går ett steg längre med frågorna.
Det här fick mig att tänka vidare på en del saker i min kyrka. Ibland tänker jag att många av oss dras med just det problemet, att vi är lite för fega. Vi smyger lite för mycket med vårt budskap och det är konstigt, för egentligen är det nog precis som med den som ska bli intervjuad; den som vänder sig till en kyrka utgår ifrån att här ber man och talar om Jesus. Inget konstigt med det.
Ängsligheten handlar nog ofta (för mig, ska jag tillägga, jag kämpar själv med detta) om att inte stöta sig med någon. Eller kanske om att man tror att den man möter tål väldigt lite (läs gärna det jag skrivit om att inte tycka synd om andra) och måste behandlas varsamt.
Jag är själv ofta rätt försiktig men ibland försöker jag sticka ut hakan lite bara för att öva mig i att våga (jag kommer att tänka på när jag skrev om att dela säng och dela plånbok, det krävde en del mod av mig men många läste och jag tror det mesta blev positivt). Risken ökar att det blir på tok nånstans ju längre ut vi sticker hakan men jag tror ändå vi ska vara lite som Filip och Fredrik tillsammans i kyrkan, vi får stötta varandra och hjälpa varandra att öva i att vara modigare än vi egentligen är.
Vad tänker du om det här? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar