Om någon ber dig gå en mil i hans tjänst, gå då två mil med honom (ta initiativet) – Jesus
En sak jag gått och tuggat på sedan jag läste Åke Bonniers herdabrev (som jag nämnt i bloggposten ”kristna affirmationen?”) är en intressant sak han tar upp när han skriver om kärlek.
Åke Bonnier menar att ett liv präglat av kärlek innebär att ta ”kärlekens initiativ”. Kärlekens initiativ är att vara den som tar steget, den som tar initiativ till försoning och att försöka hitta nya vägar framåt. Ofta vill ju alla parter att en konflikt ska kunna lösas men man önskar förtvivlat gärna att någon annan ska vara den som tar tag i det. Det kräver mod och prestigelöshet, och kanske framförallt sårbarhet för att våga sig på det. Samtidigt är det lätt att inse att någon måste ta initiativen till försoning, annars blir det ju inget och det vore illa.
Jag tycker själv att det här är jobbiga saker att fundera på för det är så svårt att leva efter det. Rädsla och bekvämlighet driver mig åt andra hållet. Kanske är det just därför så viktigt att fundera kring hur jag egentligen vill leva, vad det i praktiken innebär att leva ett liv präglat av kärlek?
Vad tänker du om det här med ”kärlekens initiativ”? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar