Som spinnoffbloggpost till den om Jesus med judiska ögon kommer här en om det som är den stora skiljelinjen mellan judar och kristna. Om Jesu gudomlighet och treenigheten.
Att Gud är en är oerhört grundläggande i judendomen. På bibelns tid var det något som skilde judarnas tro kraftigt från de omgivande folken som alla var polyteister. Den judiska trosbekännelsen lyder:
”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en.”
(5 mos 6:4)
Att Gud är en är alltså något man ständigt påminner sig själv om.
Som kristen säger jag förstås också att Gud är en. De kristna har genom tiderna anklagats av både judar och muslimer för att ha tre gudar eller för att i största allmänhet ha en rätt obegriplig lära om treenigheten. De kristna trosbekännelserna använder sig av en hel del filosofiska verktyg från den grekisktalande omvärlden, det tydligaste exemplet är att ordet ”treenighet” inte finns i bibeln någonstans utan är en följd av senare dogmutveckling.
När fiendskapen mellan troende av olika religion avtar så ökar också intresset för vad var och en egentligen tror på, bortom pajkastning och beskyllningar. Då kan det visa sig att vi kanske ändå tänker ganska lika.
Vad innebär det då att Gud är en? Om det är en så djup hemlighet att Gud är en måste den betyda något mer än blott matematik?
I min läsning av ”Jesus med judiska ögon” fick jag upp ögonen för att judar ofta ser detta att Gud är en framförallt som något kvalitativt (jag tänkte skrivit väsensegenskap men det är nog hellenistiskt det också?). Att Gud är en innebär att vår tillbedjan inte ska vara splittrad mellan skaparen och det skapade, det innebär också att Gud är fri från inre konflikter och självmotsägelser. Guds makt är hans kärlek och hans storhet är hans närhet.
Det är inte heller omöjligt för en jude att se att det, som det uttrycks i boken, ”ryms en pluralitet i gudomen”. Om man stöter sig på ordet treenighet kan man istället (i alla fall som messiansk jude) säga att Gud är ”uniplural”. Gud är skaparen men vi möter också Guds vishet, Guds ande och Guds ängel (som är Guds agent men så nära förknippad med Gud att det ofta är otydligt om det är Gud eller en ängel som handlar). Det borde inte förvåna mig om det är så för en hel del judar, vi läser ju trots allt samma texter.
Den messianska juden (en liten grupp judar som tror att Jesus är messias) Arnold Fruchtenbaum skriver att när det i den judiska trosbekännelsen står att Gud är en så är det samma hebreiska ord, echad, som används när det står om äktenskapet ”de två ska bli ett”. Det finns ett annat hebreiskt ord, yachid, som betecknar absolut matematisk enhet och echad kan alltså mycket väl beteckna en sammansatt enhet.
Det var mycket om treenigheten det. Som kristen kommer man liksom inte undan den eftersom den kristna tron så starkt utgår från att Jesus är Gud inkarnerad men ibland kan man kanske försöka vara mer försiktig så att det inte låter som att vi tror på tre Gudar utan faktiskt bara på en.
Slutligen funderade jag också lite på treenigheten när jag läste ”connected” (som jag också bloggat om här tidigare) om mänskliga relationsnätverk. Poängen med nätverken är att helheten alltid är mer än bara summan av delarna (det här är ett teologiskt gungfly; kan man säga att det finns delar i Gud eller har man redan gått för långt mot tre gudar då?). Gud är en gemenskap där treenighetens personer har allt gemensamt, allt flödar mellan dem. Och till den gemenskapen bjuder Gud in oss att komma.
Det här var en rätt teoretisk bloggpost. Jag vet ibland inte riktigt om du min kära läsare uppskattar sånt eller inte så skriv gärna en kommentar om det. Skriv gärna och ryt ifrån om det jag skrivit är helt uppåt väggarna också för den delen.
Lämna ett svar