Om du hade hittat en tecknad klocka som såg ut så här. Hade du trott den var gjord av en konstnär då? Eh…
När jag nu ändå är igång och skriver om skapelseteologi så tar vi en grej till.
På den tiden det var nytt och coolt med klockor så skrev bland andra William Paley och René Descartes den så kallade ”urmakarliknelsen”:
Tänk dig att du hittar en klocka i skogen men inte vet vad det är. Den är ett stycke hantverk, så genialt och detaljerat att du omöjligt skulle tro att den hamnat där av sig själv eller uppkommit av en slump. Du skulle naturligtvis anta att det finns en skapare till den här klockan. Du skulle också dra slutsatsen att det måste vara någon som är både intelligent och hantverksskicklig som ligger bakom. På samma sätt är det med vår värld. Den är så fantastiskt ordnad att det är svårt att tänka sig att den bara skulle råka bli till av en slump, det borde väl finnas en intelligent designer även till den? Detta kallas för ”det teleologiska gudsbeviset.”
Det finns klar risk att den här sortens argument blir cirkelargument eller brister på någon viktig punkt. Argumentet ”livet är gott, därför vet vi att det måste finnas en god skapare” faller ju till exempel om man inte alls tycker att livet är gott. Eller så kan man fråga sig om skapelsen är så fulländad, det finns ju så mycket lidande och sjukdom också? Teologiskt sett var klockliknelsen inte heller så lysande eftersom den hänger ihop med något som kallas deism och innebär att man visserligen tror på att Gud skapat allt men att allt sedan rullar på av sig själv, som en klocka Gud vridit upp men sedan lämnat att klara sig själv (läs förresten om terapeutisk moralistisk deism, kanske är det det många av oss egentligen tror på?).
Det här blir alldeles för långt. Pigan Lina i Emil i Lönneberga kan sammanfatta poängen när hon på husförhöret säger ”att skapa mig är väl inte så märkvärdigt, men alla de här krumelurerna jag har i örona….” Nu till saken.
Vare sig man gillar klockliknelsen och liknande argument eller inte så har vi att ta ställning till det jag har förstått kallas den ”antropiska principen” (läs här på wikipedia om du vill). Den utgår från det vetenskapen upptäckt om så kallade naturkonstanter, olika fysikaliska krafter. Det skulle räcka att någon av dem var bara en aning annorlunda så vore liv på jorden omöjligt. Som det ser ut är universum finkalibrerat för att möjliggöra mänskligt liv.
Anhängare av den ”svaga antropiska principen” hävdar det fullt rimliga svaret att det faktiskt visst är slumpens verk, det är bara det att det är ett lotteri där bara vinstlotterna syns. I ett annat möjligt universum hade vi ju inet funnits här som observatörer. Till skillnad från i klockliknelsen så ä det vi själva som är klockan vi argumenterar om. Anhängare av den ”starka antropiska principen” hävdar istället att det faktiskt är så att universum finns för att vi ska finnas. Eller åtminstone att universum är så inrättat att det förr eller senare ska bli medvetet om sig själv, att det uppträder observatörer som kan undersöka hur allt hänger ihop. Det låter hissnande människocentrerat om man inte tänker sig att den observerande livsformen kanske kunde se ut på väldigt olika sätt.
Bara vinstlotterna syns. Till skillnad från klockliknelsen så är vi klockan.
Som kristen så börjar man inte förutsättningslöst i sådana här frågor. Tron börjar med Guds tilltal, inte med att vi lyckas komma under fund med Gud på egen hand och lista oss till Guds existens. Om man redan tror på Gud är det dock nära till hands att man ser naturkonstanterna som inställningar som faktiskt funnits med från början för att vi ska kunna finnas där nånstans i förlängningen flera miljarder åt framåt i tiden.
Vad tänker du om detta? Skriv gärna en kommentar och läs gärna sånt jag skrivit tidigare om ”gudsbevis” som ”beviset utifrån vår längtan” eller ”utifrån watchmen och motrörelse” eller
Rätt långt blev det idag men jag säger som Björn Falkevik: ”hur långt är ett snöre? Så långt det behöver vara för att räcka till”.
Lämna ett svar