Inte är det här Aragorn. Det är Fritiof Nansen, den norske upptäckaren. Men en tuffing från vildmarken i alla fall. Och vilken blick!
Jag skrev för några dagar sedan om Gandalf och Jesus Kristus. Nu till del två av dessa tre bloggposter om kristusgestalterna i trilogin om härskarringen. Återigen vill jag säga att härskarringen inte alls är någon kristen allegori. Den har många olika källor men inflytande från den kristna berättelsen finns där också starkt närvarande.
Så här i första adventsveckan känns det extra aktuellt med konungen. Läs gärna här om Jesus och advent så får ni en hint om vartåt de här bloggposterna vetter också. Temat för första söndagen i advent är ju hur som helst Jesu kungliga intåg i Jerusalem och idag skriver jag om Aragorn. Den efterlängtade konungen som kommer till slut.
Aragorn är en intressant parallell till Kristus med många likheter. När vi först lär känna honom är han bara en rätt sjaskig utbygdsjägare som hjälper hobittarna vidare på deras färd. Allteftersom tiden går får man lära känna honom mer och ana att det är en kung som döljs under den enkla klädnaden. Så är det förstås också med Jesus. Det är inte många som först ser Israels (och jordens) kung i snickarsonen från Nasaret men misstankarna gror allt hos de som börjat lära känna honom. I markusevangeliet är det till och med ett tydligt tema att Jesus försöker hålla det hemligt vem han är.
En annan sak är att Aragorn dessutom har kraft till att läka svåra skador. Med Athelasblad helar han de som blivit stungna av ringvålnadernas svärd och förgiftats av dess ondska. Att Jesus helade människor är ju väldigt vanligt i evangelierna och precis som när det gäller Aragorn kan man se det som ett tecken på att hans goda kungavälde nått den drabbade och jagat bort det onda.
På väg mot det avgörande slaget vi Minas Tirith händer ännu en fascinerande sak med Aragorn. Han vandrar på de dödas stigar och tar med den armé av osaliga andar som inte får frid förrän de blir lösta av kungen. Vilket Aragorn också sedan gör. Jag skrev om Gandalf att han återuppstår som den vite och vill man kan man se det här som död och uppståndelse för Aragorn. Enligt den kristna traditionen steg Kristus efter döden på korset ner till dödsriket och befriade de som var fångna där (se på den här påskikonen till exempel). Självklart kan man också tänka på Aragorns svärd som brutits och blivit smitt ihop igen som en slags bild för att ”kungen” som gestalt återuppstår.
Slutligen tänker jag också på detta att det finns en ställföreträdare för Aragorn. Drotsen Denethor i Gondor är den som sköter riket i väntan på kungens återkomst. Det är bara det att ju längre Denethor suttit på tronen desto mindre villig har han blivit att lämna ifrån sig makten till den han förvaltat den åt. Detta är som direkt ur några av Jesu liknelser om förvaltare som missköter sitt uppdrag. Tankarna går också till Joh 3:19
”Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda.”
Detta är några saker jag tänkt på. Det finns säkert fler paralleller. Skriv om du har någon du tänker på!
Lämna ett svar