Andliga övningar för Lutheraner


 

Hur mycket kan man öva sig i det andliga livet? Utan att bli helt fokuserad på sig själv?
Hur mycket kan man öva sig i det andliga livet? Utan att bli helt fokuserad på sig själv?

Jag har funderat en del på andliga övningar sista tiden. Om någon vecka publiceras en recension jag skrivit om Karin Johannessons bok ”helgelsens filosofi” i nättidskriften evangelium. Arbetet med den har gett en hel del nya tankar (läs gärna vad jag skrivit om tidigare under etiketten ”andliga övningar”, jag tror jag upprepar mig lite idag men vad tusan).

Det räcker inte att något av tradition finns i kyrkan. Det behöver inte vara bra för det. Karin Johannesson har i samband med boken blivit intervjuad i kyrkans tidning och i korthet fått ge sin syn på vilka inställningar till andliga övningar man ska passa sig för. Jag kan inte återge exakt vad det stod för jag hittar det inte på nätet nu efteråt men hon sa i alla fall att andlig träning som framställs som individcentrerad, med fokus på (enbart) tystnad och ensamhet är riskabelt ur ett lutherskt perspektiv. Istället är det viktigt att övningen sker i en gemenskap av troende och med solid teologisk fördjupning till. Det kan nämligen bli fel också. Mest för att vi vill vara så duktiga.

Luther menade att vi människor inte kan göra något själva för att bli rättfärdiga inför Gud (läs ”Kan du rättfärdiga din existens?”). Guds kärlek och barmhärtighet får vi ta emot som gåva, nåd. Det hindrar inte att vi å andra sidan, eftersom vi har ett trasigt förhållande till Gud, försöker så gott det kan att ändå rädda oss själva och slippa få hjälp. All form av andlighet som innebär sån här så kallad ”gärningsrättfärdighet” är dålig och för oss i själva verket bort från Gud och inte närmare. Mot att bli ännu mer inkrökta i oss själva.

Men om andliga övningar på något sätt kan bestå i att alltmer lära känna Guds nåd och fördjupas i sin identitet som totalt beroende av Gud?

Frågan blir till slut inte vilka vanor eller handlingar som är bra andlig träning utan med vilket förhållningssätt de är det. Ber jag för att Gud ska älska mig eller som ett gensvar på Guds kärlek? Pilgrimsvandrar jag för att Gud ska få tillfälle att rå om mig eller för att jag själv ska bli en stark och oberoende andlig gigant? När är det den bästa tänkbara andliga övningen att bara släppa att vara duktig? Kanske mycket ofta?

Karin Johannesson skriver i sin bok om en teolog som visar några viktiga saker om detta och jag återkommer till det i ett senare blogginlägg.

 

3 kommentarer

M. Blomgren säger
12 december 2014 – 11:20

Avskildhet, tystnad, kanske lyssna på musik, fasta, läsa och kontemplera

M. Blomgren svarar
12 december 2019 – 08:14

Inom Islam finns tänkvärda ord som (Dhikr) att minnas Herren (Fana) den andliga vägen, menas vanligen det tillstånd då man är helt utan tankar – ett ganska meditativt tillstånd. Att t.ex att leva i bön hela livet skulle jag om jag bodde enskilt försöka mig på. Men nu hindrar mina diagnoser mig från att få riktig lugn och ro.

Franciskus Johannes säger
12 december 2014 – 01:57

Det finns ett uttryck som sägs härstamma från Helige Franciskus av Asissi:
Vad är det för vits att vandra i timmar, dagar, för att nå en plats att predika.
Om inte varje steg är en gudstjänst.

Det ligger mycket i det.

Det finns en "söndagsfromhet" inom samfunden i västvärlden,
en av de stora anledningarna, enligt mig, är att vi har det för bra materiellt.
Över lag så har vi allt vi behöver, i överflöd.

En andlig övning jag återkommer till ofta, kanske inte då andlig i vissa ögon men gör mycket för mig. Förvänta dig inget tack, begär inget tillbaka. Hjälp den som behöver det, lyssna till en trasig själ, mätta en hungrande.
Gör det för att det är rätt, inte för att få något tillbaka eller ens för att det förväntas av dig. Gör det för att det är rätt.

Med "söndagsfromhet" menar jag att det är så lätt att hamna i "fällan", där man hela tiden förväntar sig respons, ett tack och något i gengäld.
Ett slags fromhetsbevis, ett diplom i helgelse.

Jag tror att alla har varit dör eller kommer dit en eller flera gånger under sitt jordiska liv.

Tomas Jarvid svarar
12 december 2019 – 08:14

Det finns verkligen mycket av söndagsfromhet. Det är lätt att vara kristen när man sitter i kyrkbänken men det är svårt ute i vardagslivet. Även detta är viktigt i lutherboken jag läst. Det andliga livet ska levas i vardagen. Dina ord är kloka och jag tror att din andliga övning är så mycket andlig övning det kan bli.

Rebella undrar säger
10 januari 2016 – 03:18

Vet inte om du följer Pär Parbring. Det här verkar bli intressant
https://medium.com/@parbring/01-luthersk-teologi-efter-wright-inledning-cd5b39205ec4

Tomas Jarvid svarar
18 februari 2019 – 09:31

Jag följer honom en hel del men det här får jag ta och titta på.