Järn smitt till dödliga vapen. Sarumans väg?
Jag har egentligen avslutat min lilla bloggserie om kristusgestalterna i trilogin om härskarringen men som jag nu hållit på och skrivit bloggpost efter bloggpost om vad vi brukar kalla ”skapelseteologi” så har tankarna malt på lite i den riktningen också.
Religion är egentligen inget som förekommer i Tolkiens Midgård, i alla fall inte under den tredje åldern då berättelsen om ringen utspelar sig, ändå skiner det ofta igenom att det är mycket som sker efter vad man på kristet språk skulle kalla ”Guds försyn”. Osynliga krafter styr världshändelserna framåt och det goda segrar trots mycket dåliga odds.
Det finns två platser i Midgård som jag särskilt associerar till kristen skapelseteologi. Den ena är alvernas Vattnadal som genomgående beskrivs som ett paradis. Alverna har genom sin samverkan med naturen fått naturen att fulländas till en enastående vacker och omväxlande plats, men också en plats där ondskan inte har nämnvärt mycket spelrum. Alverna framstår över huvud taget som en slags idealbild av den goda förvaltaren, nästan som änglar.
Den andra platsen är den motsatta. Mordor. Saurons mörka rike. Där är naturen fullkomligt förrödd på grund av ondskan i landet. Vi får veta att Sauron inte själv har kraft att skapa något gott. Orcherna och andra onda väsen har blivit till genom att alver och andra varelser torterats och förvridits.
Också Saruman förstör skapelsen där han drar fram. Kring Isengård har han huggit ner träden i Fangorn för att bygga krigsmaskiner. Saruman förlitar sig i hög grad på teknologi vilket tydligen lett honom bort från det nära förhållande till naturen han en gång haft innan han blev fördärvad. När hobbitarna kommer tillbaka till Fylke har Saruman drivit detta drag så långt att han verkar ha byggt anläggningar enkom för att förstöra vattendragen och fälten för långa tider. Lyckligtvis lyckas Sam återställa mycket av det som förstörts just genom helande alvmagi.
Återigen finns det säkert mycket annat att tillägga men det här tycker jag är slående paralleller till hur man som kristen bör se på skapelsen. Inte som något man kan förbruka och använda som ett medel till egna mål utan något vi är en del av och får brukar varsamt och glädja oss åt.
Har du fler exempel? Skriv en kommentar!
Sauron kan bara förstöra
Lämna ett svar