Nap, apornas Napoleon.
I funderingarna kring ett kommande blogginlägg om Noa fick jag anledning att tänka på något lite lustigt med bibelns hjältegestalter.
Noa är till exempel en rättfärdig man (här undrar man ju om det kanske står i nån gammal bibelöversättning att han är en ”hedersman” så att det kommit in i visan den vägen?) som gör en enormt viktig insats och räddar alla djurarter. Men så fort han kommer ut från arken super han sig redlös och gör sig till åtlöje. De få människor som ändå fanns på jorden då förde visst ondskan vidare trots allt.
Andra hjältar är Abraham (som ljuger om sin hustru Sara), David (som efter alla sina hjältedåd handlar orätt när han ligger med Batseba, Urias hustru), Salomo (som bygger templet men sedan plötsligt faller in i avgudadyrkan) och så vidare och så vidare.
Det är lite som om någon av våra kända sagor om en prins som räddar hela landet plötsligt skulle avslutas med att ”sedan var han en frånvarande far och blev med tiden rätt alkoholiserad”. Bibelns berättelser ”tar ner” hjältarna på ett sätt vi oftast inte gör i sagor.
Det här gäller förresten i allra högsta grad Jesu lärjungar. De exponeras skoningslöst i evangelierna med alla sina brister, helt tvärtom den omgivande världen där ödmjukhet sannerligen inte var en dygd i dylika fall. Det lär finnas ett citat ur Simpsons där Homer Simpson säger typ ”hela bibeln är full av misslyckade typer, utom den här ende killen” och syftar på Jesus. Mycket träffande.
Det är som om bibelförfatttarna vill säga ”javisst, här är en riktig troshjälte (den här David kan man till och med räkna som en slags prototyp till den messias som sedan kom) men de är också alla bristfälliga människor. Alla behöver hjälp”.
Det är skönt, samtidigt som man kanske ibland gärna hade haft kvar sina hjältar? Vad säger du?
Läs förresten om ”bibeln är skriven av förlorare”.
Lämna ett svar