Foto: Kristian Hjertén.
Kristian Hjertén är tillbaka med sin andra gästbloggpost (del 1 är här) med tankar från sin pilgrimsvandring på den legendariska caminon. Kristian har ordet.
Del 2 av 3: Tillit
Efter ett par dagar på leden mot Santiago de Compostela kom jag in i en takt jag trivdes med och flertalet människor på vägen började kännas bekanta.
Flertalet gånger hände det att jag ena dagen vandrade med en grupp eller enstaka människor och vi följdes åt längs vägen för att sedan ses igen ett par dagar senare.
De som jag minns bäst var tre danska damer i 50-årsåldern som hjälpte mig med ett skoskav jag fick redan ett par kilometer in på leden första dagen. Vi sågs med jämna mellanrum längs leden ända fram till Santiago.
Med människor runt omkring dig, dag som natt var det svårt att känna sig ensam. Trots det kändes det aldrig påträngande om man någon dag bara ville vara för sig själv för att få tänka långa tankar.
När jag hade vandrat drygt hälften av vägen kändes det som att inget kunde stoppa mig. I min dagbok har jag skrivit: ”en glad dag som inget eller ingen kan förstöra!”. Så fel man kan ha…
Dagen hade varit den underbaraste och jag hade slutligen landat i en liten by med 12 invånare, inklusive hundar. Härbärget var mysigt och allt var frid och fröjd. Sen satte magen igång.
12 timmar av total tömning från båda ändar och en stark magsmärta fick mig att känna mig väldigt liten och ensam.
Det är i sådana stunder som jag kan fråga mig: Vad var det här bra för?
Svaret för mig var tilllit, till mig själv. Att jag skulle klara något jag aldrig gjort förut, så långt från alla jag älskade.
Vem/vilka har du tillit till?
Lämna ett svar