Så här gick det till när det begav sig. Notera korgossen men ljusstaven för att lysa upp så det gick att se nåt i de dunkla kyrkorna.
Någon enstaka läsare kanske undrar hur det gick med den medeltida gudstjänsten vi hade häromveckan i Husaby kyrka? Jo, tackar som frågar, det gick bra. Ungdomarna som brukar sköta vägkyrkan i Husaby sjöng och svängde rökelsekar och organist Helena sjöng vackert. Själv lyckades jag komma in i predikstolsgluggen så jag är mycket nöjd.
Jag har haft tillfälle att läsa på lite ytterligare om medeltida gudstjänster. För den intresserade rekommenderar jag att läsa ”Mässa i medeltida socken” av Anders Piltz med flera.
Det finns många nidbilder av hur gudstjänsterna var före reformationen. Eftersom det i mycket är det som skrevs efter reformationen som präglat bilden så är det inte konstigt att vi lever med en ganska negativ bild av medeltida gudstjänster. Onödigt negativ skulle jag tro.
Här har ”kören” kommit ut från koret för att synas och höras lite bättre. Jag är vid altaret.
Det var nämligen så att medeltidens människor älskade sina gudstjänster. När reformationen kom var motståndet mot att byta gudstjänstformer massivt från vanligt folk. En annan sak vi ofta tror är att de inte förstod något av vad som hände och det tror jag också är felaktigt. Visserligen firades mässan på latin men församlingen var högst delaktig och agerade med egna böner som skulle bes vid olika moment, bugningar, knäfall, korstecken och så vidare. Det var snarare så att det var reformationen som med tiden kom att passivisera gudstjänstfirarna. Då fick de visserligen sjunga psalmer på svenska men i övrigt kom gudstjänsten att bestå i att lyssna väldigt mycket. Till exempel på väldigt långa predikningar.
Allt var förstås inte bra. Lutheran som jag är så blir själva fokuset i gudstjänsten konstigt och rent av anstötligt: Mässans offer som man skulle vara med och fira för att be om Guds förbarmande (om nu inte det också är en nidbild men det tror jag inte, även katolikerna ändrade mycket på sig efter reformationen). Det var ändå skönt att evangeliet fick träda fram i klart ljus igen tack vare Luther. Förstås.
Nu för tiden får man klättra en del för att komma in i den medeltida ambon, men det gick bra utan att ens sätta eld på kläderna.
Predika gjorde man förresten också på medeltiden. Tvärt emot vad de flesta tror. Och man gjorde det (självklart) på svenska. Annars hade det inte varit någon mening med det. Bibeln fanns dock inte på svenska så textläsningarna fick vara på latin. Sedan fick prästen börja predikan med att återge lite vad som stått i texterna. Predikan var säkert inte så lång dock. Sedan kunde man passa på att öva på katekesen lite på svenska också med trosbekännelsen, Fader vår, Var hälsad Maria och tio Guds bud. Sen fortsatte man med mässdelen.
Ett unikt tillfälle med predikan från den medeltida ambon i Husaby kyrka.
Det finns en inskription i den medeltida ambon (på bilden nedan) som fångar predikantens villkor ganska väl:
”När prästen i ambon står och talar så klart han förmår, då bliver det han vill bära förvisso en frälsningens lära”.
En förmaning till mina föregångare att göra sitt bästa med predikan.
Över huvud taget är huvuddragen i gudstjänstordningen sig löjligt lika genom århundradena. I den gudstjänst vi gjorde i Husaby var vi faktiskt ganska nära den medeltida formen i stort men följde samtidigt svenska kyrkans handbok och psalmbok helt igenom (förutom vigvattnet och rökelsen då).
Det är den här boken du ska läsa om du vill veta mer!
Det hade kunnat skrivas mycket mer här om olika moment i gudstjänsten och så. Sedan finns det mycket på detaljnivå som jag helt lät vara (som när och hur man bugar vid de olika momenten på rätt sätt). Det får kanske bli en fortsättning en annan gång. Läs annars gärna om när jag hade 500 år gamla kläder på mig. Det är i samma genre.
Åtminstone i Svenska kyrkan. Det är oftast ganska knepigt eftersom man blir så isolerad från församlingen där inne så i regel håller jag mig utanför så mycket det går. Nu kunde man ju göra poänger av det istället. 
Lämna ett svar