Hemmadottern

Den förlorade Sonen fick ta hand om svinen.

Jag har som jag skrev häromdagen varit på begravning i släkten häromdagen. Prästen talade om min avlidna släkting och om det liv hon levt. Han berättade då bland annat om att hon var ”hemmadottern”, den som blev kvar på gården och tog hand om sina gamla föräldrar och inte bildade egen familj.

När han sade det gick mina tankar till Jesu liknelse om ”den förlorade Sonen”. Där finns ju brodern som är kvar hemma på gården som vanligt när brorsan ger sig av. Man anar i liknelsens slut att den i mycket är riktad till sådana ”hemmasöner” som är ogina när deras bror kommer hem efter att ha slösat bort arvet.

Jag har alltid varit en sådan ”hemmason” i liknelsen själv. Någon dramatisk omvändelseberättelse har jag inte och jag har alltid varit en rätt präktig person så jag har funderat en hel del på den sonen. Nu tycker jag ändå att jag ser den med nya ögon. Och kopplar ihop honom med min avlidna släktings liv. Det som följer har delvis med henne att göra men mest är det mina fria spekulationer.

Det kanske är så med många hemmadöttrar och hemmasöner att man känner att ”det blev så”. Det här är det liv jag fick. Inte nödvändigtvis för att man själv valt det utan för att det bara blev så. Man kanske inte kunde eller vågade gå sin egen väg. Det går väl an att vara på samma plats hela livet om man vet att det är det man vill. Och man kanske försöker intala sig själv att det man fått är precis det man ville ha men man kanske inte lyckas helt med övertalningen.

Det blev så.