I en kvinnas hjärna som det sades. Inför Gud skiljer hur som helst inget väsentligt.
Jag snappade upp något väldigt fascinerande häromdagen. I nya testamentet använder man ibland bilden av en adoption för att förklara vår status som Guds barn. För att vara exakt står det att vi blir ”söner”, får ”söners rätt” eller liknande. Det där kan man tycka är lite gammalt och mögigt och patriarkalt men då ska man också tänka på följande.
Adoption var delvis något annat i antiken än i våra dagar. Det Paulus syftar på i sina brev är seden att den som var gammal och barnlös ofta adopterade en vuxen man, förslagsvis en betrodd trotjänare, så att denne sedan räknades som hans son. I ett slag förändrades deras relation från att vara formell till att vara en privat familjerelation med allt det innebär. Den adopterade fick även förstås del i hela sin nya pappas rikedom och nätverk.
Lämna ett svar