Diogenes, rätt extrem filosof som bodde i sin tunna. Man kan säga mycket om det men kanske inte pinsamt?
Jag har lyssnat på senaste avsnittet av ”läsarpodden” (bloggen ”läsarna.se” är typ som Vandra Vägen skulle varit om den varit coolare och mer lärd) och det var väldigt intressant. Först en oneliner och sedan dagens ämne. Onelinern:
”Det kanske egentligen bara är så att Kyrkan håller på att nyktra till efter att ha förlorat sin maktposition” (väldigt ungefärligt citat men typ.
En intressant sak Joel Halldorf och Patrik Hagman talade mycket om var detta med att kristen tro är pinsam i Sverige. Det kan jag känna igen mig i. Nu är jag ju präst numera och då är det plötsligt inte lika pinsamt. Då har man liksom gått ”all in” och blivit någon slags fundamentalist. Det kan folk tycka är läskigt men kanske inte pinsamt. Pinsamt blir det när man i grund och botten är som alla andra men avviker lite, lite grann från normen.
Vidare funderade de på hur mycket vi i kyrkan drivs av detta att försöka framstå som mindre pinsamma. Kanske genom att bli accepterade via något rättviseengagemang/miljöarbete/något motsvarande. Eller genom att ta i mer och bli riktigt karismatiska (mindre vanligt i mina sammanhang).
Det bästa sättet att komma ur pinsamheten är förstås att vi var och en accepterar den. Jag kanske är en pinsam typ men det gör väl inte så mycket? Det är ju sådan här jag är?
Nu får vi diskutera i bikupor. Håller du med om detta att kristen tro är pinsam i mer utomståendes ögon? Vad skäms vi i så fall för? Finns det situationer som är extra pinsamma? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar