Tiden och döden hänger samman


Tidlösa träd. Tills yxan går?
Tidlösa träd. Tills yxan går?

 

Om man råkar kombinera detta med att föda barn med att det är domsöndagstid och man därtill råkar vara en svårt teologskadad präst så kan man fundera en del i oväntade banor.

I kyrkoårets slut tänker vi en hel del på ”tidens slut”, den yttersta tiden. Jag har funderat en del på motsatsen; tidens början. Jag har skrivit här tidigare om att ”bli som ett barn, lev i nuet” och nu har jag tänkt i liknande banor igen. Tänk om det är så att vi börjar leva ”i tiden” på det sätt vi är vana vid i det ögonblick vi inser att vi ska dö en gång? Små barn lever på ett sätt tidlöst, de är inte kapabla att se tiden som en tidslinje så som man kan längre fram i livet. Anledningen kanske är att man lever som om man levde för evigt.

Som jag ser det är det omöjligt för oss att föreställa oss livet i himlen som tidslöst. Vi har uttryck som talar om det som att vi ”går ur tiden” och liknande men det är mest ord. Vi kan inte föreställa oss ett tillstånd utan tid. Jag vet inte heller om vi måste det. NT Wright har sagt att om vi tänker oss att det Gud vill göra vid ”tidens slut” är att återupprätta sin fallna skapelse till fulländning, så är det inte så mycket fråga om att det skapade ska upphöra att existera som att det ska bli kvalitativt mycket bättre.

Istället för ett tillstånd utan tid ska vi kanske tänka oss ett tillstånd där själva tiden också blivit upprättad och fullkomnad. Hur kan den bli det? Jo, kanske genom att den blir av med sina starka kopplingar till död och förgänglighet? Som att vi med Vibeke Olssons ord blir ”fria från döden och ödets tvång” (eller hur hon nu skrev). I en sådan värld kanske ändå människor kan känna sig som hemma och fortsätta vara människor, vilket vi ju borde kunna få vara i himlen?

Vad tänker du om detta? Skriv en kommentar!

4 kommentarer

Thorsten Schütte säger
28 november 2015 – 09:28

Jag är ju också färgad av Wright bok jag recenserade för evangelium och tilltalas av hans tanke om kontinuiteten i Guds Rike. Kanske det är så att tiden finns kvar där, men entropilagen, allt allt strävar till större oordning och förfall, gäller inte längre? Då blir ju tiden av med sin koppling till förgängligheten.

Tomas Jarvid svarar
28 november 2019 – 08:15

Typ så. Jag läste en författare i kväll som var inne på den linjen faktiskt. Jag får erkänna att det känns sjukt svårt att föreställa sig, då handlar det ju inte längre bara om vår lilla människovärld utan om någon stor förvandling av hela kosmos.

Rebella säger
28 november 2015 – 02:35

Uhm.
Komplicerat.

Torsten Lundborg säger
29 november 2015 – 07:56

Just nu så berör dessa tankar mig mycket, funderar på att pensionera mig i förtid för att i största möjliga mån kunna leva som ett "barn" innan min tid på jorden tar slut

Thorsten Schütte svarar
29 november 2019 – 08:15

Rätt. På dödsbädden är det inte att man har jobbat för lite man kommer att ångra!

Tomas Jarvid svarar
29 november 2019 – 08:15

Jag får nog vänta ett tag till med att gå i pension men jag tycker det verkar klokt att inte dröja med det i onödan om man kan.

Kerstin Gross säger
29 november 2015 – 03:34

Det är klart att vi har varit med från tidens början. Varenda en av oss är resultat av celler som har sitt ursprung i våra föräldrar som i sin tur är resultat av deras föräldrars celler som i sin tur....Ska det vara så svårt?

Tomas Jarvid svarar
29 november 2019 – 08:15

Det är ett perspektiv. Jag far mer efter vår upplevelse av tiden tror jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.