Kommentarer

9 svar till ”Att uppfinna tron på nytt”

1. 

   Thorsten Schütte

   8 december, 2015

   ”konsumera mycket av den andliga motsvarigheten till romantiska komedier” – just det, uppbyggelselitteraturen, kristenhetens motsvarighet till kiosklitteraturen och optimistkonsulter. Jag får allergiskt utslag. Verkligheten ligger närmare min dopvers 1. Tim 6:12 om trons goda kamp. Sedan finns förstås dagar där det flyter på lättare och andra då man ror i sirap.

   Svara
2. 

   Rebella undrar

   8 december, 2015

   Jag fäste mig också vid samma rader som Thorsten Schütte här ovan, men känner mig till skillnad från honom inte alls säker på vad du menar Tomas. ”Hjälteporträtt om giganter i tron av olika slag” skulle t.ex. kunna vara helgonberättelser. Men ”den andliga motsvarigheten till romantiska komedier” låter mer som de mer eller mindre fantastiska omvändelseberättelser, där människor som varit djupt ner i olika träsk blev troende och räddade och frälsta som mina frikyrkliga klasskompisar i gymnasiet läste och villigt delade med sig av. Men dem skulle jag kanske snarare likna vid en kristen motsvarighet till Harlequin-böcker (vilket är ett märke för romantisk litteratur skriven för kvinnor, om herrarna inte är bekant med sånt).

   Svara
3. 

   Tomas Jarvid

   8 december, 2015

   Roligt att det väcker associationer. Det var lite av ett hugskott att skriva så för egentligen är jag ju positiv till mycket av helgonberättelser och sådant. Huvudsaken är att man ska komma ihåg att man inte kan vandra någon annans väg, det var egentligen bara det jag for efter.

   Svara
4. 

   Torsten Lundborg

   8 december, 2015

   Kanske är det då så att var och en blir salig på sin tro

   Svara
   1. 

      Tomas Jarvid

      9 december, 2015

      Det känns svårt att hålla med om Men grejen är väl att det beror på vad man menar med tro. Det är säkert riktigt på så sätt att ha tro gör så att man vänder sig till Gud med det man bär på än men sen tror jag ju att ens teologi kan vara bättre eller sämre. Tron som lärosatser alltså.

      Svara
5. 

   Rebella undrar

   8 december, 2015

   Nationalencyklopedin:

   uppbyggelselitteratur, religiös litteratur, oftast på prosa, för privat bruk.

   Viktiga genrer är böner, betraktelser, predikosamlingar (postillor) och själavårdande brev. Även fiktionslitteratur, som Bunyans ”The Pilgrim’s Progress” (1–2, 1678–84; ”Kristens resa”), räknas hit. Uppbyggelselitteratur finns inom alla religioner. Den kristna, med rötter i medeltiden hos t.ex. Bernhard av Clairvaux och Thomas a Kempis, fick sin klassiska tid från och med 1500-talet genom boktryckarkonsten, ökad läskunnighet och strävanden från reformation och motreformation (jesuiterna). I Sverige kom väckelsen, både den inomkyrkliga och den frikyrkliga, att ge uppbyggelselitteraturen stark ställning under 1800-talet. Under 1900-talet har uppbyggelselitteraturen förlorat mycket av sin ställning, delvis på grund av kritiken mot den ytlighet som kunde prägla den (”söndagsskolberättelser”). Nutida uppbyggelselitteratur har meditativ karaktär och ingår i enskild andakt. Jämför andaktslitteratur.

   Det är kanske den ytliga varianten, ”söndagsskoleberättelserna”, som ni vänder er emot.

   Svara
   1. 

      Tomas Jarvid

      9 december, 2015

      Det är intressant att fundera på. Jag kopplar nog också begreppet till 1800-talet och då var ju modernismen i full svaj. Det man kan värja sig mot kanske är att det kan finnas en framstegstanke i uppbyggelselitteraturen och som man tänker sig trons utveckling?

      Svara
6. 

   Markku Hirn

   9 december, 2015

   Om man måste uppfinna kärleken på nytt, är man in i ett allvarligt livskris. Samma sak med tron. Den som en gång har haft det som ett beståndsdel i sin identitet, men har förlorat det, har ett tomrum i sitt varandets centrum. Fast det finns dom som upplever detta som ett befrielse och är tacksamma för det men dom är inte problemet här.

   Nå, vad är tron då? Jag skulle tro, att det är ett upplevelsemässigt tillstånd, vilket lever i ett speciell känslo- och tankemässig ekosystem, som har sitt sammanhängande inre logik.
   När känslorna svalnar och intellektuell ärlighet tvingar människan att ompröva dom rationella grunder för tron och dess källor , då finns det en risk att tron försvinner och människan hamnar i ett existentiell kris.
   Det är svårt att tro, att man botar en sådan tillstånd genom att nöja sig med det man har.
   Ett kristillstånd , som smärtsamt frätar sönder tron lik ett radioaktiv strålning, är ingen mängd eller objekt som finns större eller mindre grad.Det är en destruktiv inre process vilket är svårt och ibland omöjligt att stoppa.
   Man behöver all hjälp i världen, som möten med människor, vilka är bered att ta dom intellektuella utmaningar som ” patienten ” lider av och stanna kvar och smälta otron och erbjuda det tillbaks formulerad på ett fräst och nytt sätt, sätt som väcker reflekterandet på nytt.
   Kommer man ditt att reflekterande väcks , då finns där finns en öppning , ett provisorisk möjlighet att upptäcka något tidigare förbisett men ett livsmöjlighet i framtiden.

   Svara
   1. 

      Tomas Jarvid

      9 december, 2015

      Tack för ditt inlägg Markku! Jag vet inte om vi helt skriver om samma sak. Jag är egentligen inte alls ute efter kriser vare sig i tron eller kärleken här. Det handlar snarare om vilka föreställningar vi har om ”hur det borde vara” och hur vi förhåller oss till dem. Det behöver inte alls ha att göra med någon destruktiv process utan kan nog ofta vara en viktig aspekt när kärleken eller tron utvecklas på sikt och vi måste komma vidare i processen om vem jag själv är mitt i alltihop. Vi verkliga kriser då man förlorat tron eller kärleken verkat dö så är det nog också så att vägen tillbaka redan är stängd, men vägarna framåt kan se olika ut.

      Svara

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.