Jag hörde på radion häromdagen om flyktingsituationen. Man hade kommit fram till att det fanns en grupp som var mer utsatta än man tidigare trott. Det var unga ensamstående män på flykt.
De var extra utsatta just för att ingen trodde att de var det. Man förväntade sig att unga arbetsföra män utan familj att oroa sig över skulle klara sig bra men just därför var det troligt att de inte fick särskilt mycket stöd. De unga männen led ofta svårt psykiskt och socialt och på andra sätt.
Det var förstås gripande att höra om men jag tänker också att det ju egentligen är en sammanfattning av hur många män i väldigt många länder och situationer kan ha det. Förväntningarna på att män ska vara starka finns alltid där och det kan kanske verka hedrande eller nåt men i själva verket är det nog oftare en börda. Om man tänker sig flyktingsituationen så är det ju lätt att leva sig in i att ensam inte alls är stark. Starka är vi om vi kan stötta varandra. Så också i mindre dramatiska omständigheter. Om det är ok för en man att också vara sårbar så blir livet lättare att leva.
Vad tänker du? Håller du med? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar