Väldigt komplicerat. Men det går att spela ”lilla snigel” här också!
Jag skrev en bloggpost igår som väckte en hel del igenkänning. Det var detta med ”att färdas långt in i en annan människas liv” om hur svårt det kan vara att beskriva det som blivit riktigt välbekant. Hur man än säger så känns det förenklat. Något som förstås har mycket bäring också på trons område.
Det slutar dock inte där kom jag på. Det finns en fortsättning. Man kan säga det på lite olika nivå beroende på hur filosofisk man vill vara. Filosofen Paul Ricoeur myntade uttrycket ”en andra naivitet” för tillståndet då man just har väldigt mycket kunskap men ändå återigen kan börja hålla fast vid enkla utsagor om ”hur det är”. Man kommer på något sätt fram till att man har tillräckligt mycket kunskap och har bildat sig en tillräckligt grundad uppfattning för att göra bra förenklingar som håller skapligt. Man skulle visserligen kunna hålla på att vända och vrida på orden i all evighet och problematisera och hålla på men den vägen tar aldrig riktigt slut.
Om jag nu alltså skulle beskriva en kär vän så kan jag helt enkelt köra på och säga det som dyker upp i huvudet och lita på mig själv att det jag säger på något sätt är min samlade erfarenhet. Att ”Kalle är en lite sorgsen person” kanske inte är sant alltid och i alla lägen men det säger ändå något viktigt om Kalle som jag förstått av att lära känna honom. I brist på att kunna säga den slutgiltiga sanningen så kan jag i alla fall alltid säga något, och det är gott nog.
Likheten med tron på Gud är nog uppenbar. Jag har fördjupat mig i kristen tro en hel del och bibelns gudsbilder och kyrkohistorien och filosofin och allt vad det är gör att man skulle kunna få tunghäfta helt och inte kunna säga något bestämt alls om Gud MEN så kan man göra som ovan och tänka att i brist på att säga något uttömmande kan jag ändå säga det jag faktiskt tror och har förstått.
Man kan ju aldrig säga något uttömmande om Gud, man man kan säga något sant ändå.
Tron på Gud är inte heller en intellektuell övning. Den rör inte bara hjärnan utan hela människan. Den erfarenhet vi har av Guds tilltal och Guds närvaro i våra liv får vi faktiskt se som giltiga delar av vår kunskap om Gud.
Och så får vi fördjupa oss samtidigt som vi inte alls behöver vara rädda för att säga barnsligt förenklade saker om Gud. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? De viktigaste sakerna är ju hela tiden de mest grundläggande.
Lämna ett svar