Detalj från altarbrunet i Nittorps kyrka.
Än en gång har jag glädjen att få ha Anette Ljungberg som gästbloggare här på Vandra Vägen. Förra gången skrev hon denna väldigt fina bloggpost om att vara pilgrim i gamla flyktingars spår. Idag handlar det om nattvarden. På ett annat sätt än man kanske kan förvänta sig. Stort tack Anette, ordet över till dig!
Nattvard med min ovän
Jag kliver in i kyrkorummet, altarbordet är dukat till nattvard. Jag sätter mig i bänken och upptäcker att Daniel sitter där några bänkar snett bakom mig. Daniel, det hugger till i bröstet, han som gjort mig så illa. Kinderna hettar, ilskan bubblar upp. Allt jag ville ha fått sagt… Så får jag syn på Anna-Karin lite längre fram i kyrkan. Minns hur jag avslutade vårt senaste samtal. Ont i magen. Hur jag svek när hon behövde mig. Hur jag lämnade henne åt sig själv. Jag skäms. Sitter där i bänken med ilskan i bröstet och skammen i magen. Då bryts brödet.
För dig utgivet. Går sakta gången fram. Bakom mig Daniel, framför mig Anna-Karin, mitt emellan jag, både sviken och svikare, ofärdig, misslyckad, arg och skamsen. Just där och då får jag ta emot vinet och det brutna brödet. Gud som älskar mig. Gud som inte väntar tills jag ordnat upp mitt liv, rett ut mina relationer. Gud som möter mig här och nu, som vill dela bröd och vin, kropp och blod, dela liv med oss. Efter mässan lunch i församlingshemmet. Jag, Daniel och Anna-Karin vid samma bord. Vi fortsätter dela, bröd, vin, liv…
Kommentera det här inlägget