När det vi tror är verkligt hettar det till. När det är verkligt inte bara i allmänhet utan inte minst för just mig. (möte med den uppståndne)
Jag utgår nu från en kommentar jag fick för ett tag sedan på bloggposten ”En Gud mäktig nog att hjälpa”. Bloggens trogne följare Markku skrev att jag var rätt ute eftersom ”Gud är en upplevelse”
Det är något som vrider sig i mig vid de orden. Det låter liksom flummigt och antyder kanske att Gud inte finns egentligen, utan bara är en upplevelse jag haft. Ibland hör man att religion är en känsla och då reagerar jag likadant. ”Är Gud BARA en känsla? Då lägger jag av”.
Men idag vill jag ifrågasätta mitt eget tänkande. Givetvis är det så att Gud är en upplevelse på så sätt att Gud gett sig tillkänna för oss och visar sig på olika sätt. Det är vad vi i teologin kallar att Gud uppenbarar sig för oss. Och tänker man vidare så inser man att precis som jag skrev om Gud som är mäktig nog att hjälpa så vore kristen tro helt irrelevant om den inte var en verklig kraft i våra liv.
I resterna av modernismen är jag nog alltför van att tänka att i valet mellan objektivt och subjektivt så är det alltid det objektiva, det som är som det är oss förutan, som är det viktiga och verkliga. Ju objektivare desto bättre liksom. Jag tror det ligger för mig sedan tonåren att leta efter den objektiva grunden till tron för att den på något sätt ska vara oantastlig och intellektuellt hederlig. Inget fel med det men det gäller att hålla sig på vägen och inte ramla i dikena.
Den subjektiva sidan av tron är nog så viktig. Man kommer till tro och förblir i tron, inte för att den går ihop på något abstrakt filosofiskt sätt utan för att den berör mig på djupet. Sedan vill jag gärna minnas något jag läste någonstans (kanske tidskriften pilgrim?) om att det är betydligt bättre att tala om andlig ”erfarenhet” än av ”upplevelser”. Erfarenhet är något betydligt bredare, som en slags sammansatt bild av det man har med sig genom livet. Kanske lite som i ett äktenskap där man älskar varandra och har ett helt liv av saker man mött tillsammans men man kanske inte på samma sätt som när man var nyförälskade kan definiera sin relation utifrån den flyktiga känslan av kärlek. Typ. Om ni förstår vad jag menar.
Tron måste nog ha både och. Man får inte slarva med det intellektuella men inte heller med det som har med hjärtat att göra. Eller med att leva ut tron i praktiken för att nu blanda in en tredje sak. Inte bara en känsla. Inte bara en tankekonstruktion. Inte bara ett sätt att leva.
Vad säger du om detta? Skriv gärna en kommentar!
Lämna ett svar