Det första jag tänker på tänkte jag på när de klassiska förtexterna i gult dök upp på filmduken. Det är en ond tid får vi veta och de onda ”the first order” dominerar helt i galaxen. Det är som att det onda gör intrång i den goda rådande ordningen och sprider sitt gift överallt. Faktiskt ganska mycket så som ondska framträder i bibeln. Som något som bara bryter in och bryter ner i Guds goda värld. Att verka för att göra gott i världen handlar faktiskt i väldigt många fall om att hålla detta kaos tillbaka. Att minimera skadorna det får lov att göra. Man kan tänka sig bilden av någon som städar sin bostad. Gör man inte det så kommer kaoset ganska snart att råda. Det är en ganska osentimental bild av att verka för det goda som kan passa in i många vardagssituationer. Bättre än vad vi kanske annars tycker att de stora orden om gott och ont i regel har med våra liv att göra?
Luke Skywalker ger en del lektioner om ”kraften”, den som jediriddares livsväg är förenad med. Man kan säga att ”kraften” på många sätt liknar en panteistisk gudsbild, att Gud är just det sammanbindande i allt i kosmos, även oss. Det ligger både nära och långt ifrån en kristen syn på saker, läs gärna min bloggpost om ”Panteism, naturalism och en kristen världsbild” från förr. Jag tycker inte resonemangen verkar funka helt för egentligen borde det bästa i så fall vara en tight balans mellan gott och ont i världen (så säger ju Luke typ också) men i själva verket vet vi ju alla att ju mer det goda råder, desto godare är det (för att raljera lite men ändå sätta saker på sin spets). Det jag däremot tycker är tänkvärt är att för varje jedi (liksom i oss) bygger mognaden som människor på att vi kan kännas vid och hantera både ljus och mörker i oss själva. Jesus möter som bekant djävulen i öknen istället för att inte låtsas om honom.
Det tredje intressanta är att Luke dragit sig undan för att slippa vara en legend, en hjälte. Han tycker att han bidrar till mer ont än gott på det sättet. Det känns onekligen som en väldigt aktuell tanke i dessa #metoo-tider där det ena manliga geniet efter det andra visar sig ha en hel del destruktivt de gjort i kraft av sin ställning. Eller som jag vet från kyrkans värld om hur gärna vi vill hitta hjältar och idoler fast vi alla är väldigt bristfälliga egentligen. ”Jag vill inte bli en hjälte, för hjältar faller hårt. Jag vill leva nära Jesus, så nära som det går” sjöng gruppen Tekla Knös och det är verkligen ord att fundera mycket på.
Det var tre väldigt olika tankar utifrån senaste Star Wars. Har du andra tankar så är jag idel öra! Shoot!
Lämna ett svar