Att leva i exil som Daniel

Ännu en bloggpost om exilen.


Daniel i Babylon får hjälp av en ängel med att tolka sina syner.

Jag har snart inte mycket mer att säga om exil och flyktingliv som bibliska teman men det här vill jag också ha med. Det handlar om Daniel.

Daniels bok utspelar sig i Babylon dit delar av det judiska folket har förts bort i exil. Daniel och hans tre kompisar tillhör förmodligen den välutbildade eliten i landet och därför får de uppgifter vid statsförvaltningen i imperiet. Och det går bra för dem där. Det jag tänkte skriva något om är det förhållningssätt som utmärker Daniel och hans vänner.

Jag kan ju börja med att påminna om det profeten Jeremia fick i uppdrag att skriva som ett brev till de deporterade:

”Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de deporterade som han fört bort från Jerusalem till Babylonien: Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem. Ta er hustrur och avla söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och ge era döttrar åt män, så att de föder söner och döttrar. Bli flera där, inte färre! Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång. Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Låt inte lura er av profeterna bland er eller av era spåmän och bry er inte om drömmarna de drömmer. Ty lögn är vad de profeterar för er i mitt namn. Jag har inte sänt dem, säger Herren. Så säger Herren: Först när sjuttio år har gått för Babylonien skall jag ta mig an er och uppfylla mitt löfte att föra er tillbaka hit. Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. (Jer 29)

Jeremia skriver alltså att de inte på något sätt ska gå in för att sabotera landet de hamnat i utan istället verka för Babylons välgång! Och det verkar vara just vad Daniel gör. Han arbetar lojalt för Nebukadnessar och de andra härskarna. Han byter till och med namn!

Överste kammartjänaren fann det för gått att hitta på nya namn till dem, Daniel fick namnet Belteshassar. Daniels eget namn betyder typ ”Gud är min domare”, men (åtminstone efter vad som sägs i Danielsboken) Beltheshassar är ett namn byggt på den babyloniska guden Marduks namn. det får man verkligen se som en bitter medicin att svälja om man har en stark identitet kopplad till sin religiösa tillhörighet (läs förresten gärna mer om namn ”Det farao Tutankhamun och Elia har gemensamt”).

Så Daniel verkar för statens bästa och arbetar på strävsamt. Men det finns också saker han inte går med på. Han vägrar äta sådant som är oförenligt med förbundet med Gud, och han vägrar att tillbe kungens staty och fortsätter be till sin Gud trots uttalat förbud mot detta. Allt detta för att det vore att bryta torans bud, förbundet han levde i som israelit.

Så Daniel vandrar en balansgång där han är lojal mot kejsare ända tills denne begär något han inte kan gå med på eftersom hans tro ändå är det som ytterst sett är auktoritativt i livet.

Det här är intressant i alla tider. Det är förstås alltid så att människor i exil har att hantera att bevara sin egen kultur mitt i den nya som skiljer sig kraftigt från den gamla. Man får hitta kompromisser.

Men för kristnas del är det intressantare att tänka på att så här är det egentligen för oss var vi än lever. Petrus inleder sitt brev med orden:

Från Petrus, Jesu Kristi apostel, till de utvalda som lever skingrade, som främlingar, i Pontos, Galatien, Kappadokien, Asien och Bithynien, (1 pet 1:1)

Han skriver till folk som kanske levt hela sitt liv på en plats men menar att de ändå lever där som främlingar. I världen men inte av världen.

Det är också mycket påtagligt så för kristna i många länder med förföljelse att man hela tiden måste visa att man är goda medborgare, att det går att vara indier eller kines och samtidigt kristen utan att man för den delen är en landsförrädare. Det är i någon mån så också i Sverige, att kristna kan ses som avvikande från en del av samhällets värderingar och då möts man med en hel del skepsis.

Så det handlar alltså om att utifrån sin tro verka för att det ska gå bra för ens land, och samtidigt komma ihåg att ”lyda Gud mer än människor” om det blir situationer där värderingar krockar. Daniel var beredd att ta svåra konsekvenser av sina sådana val och det är förstås tänkvärt också för oss. Som jag tolkar det har vi också en hel del kreativt spelrum att hitta sätt att få tro och samhällsliv att gå ihop, det är en fin konst att veta var gränsen går.

Nu blev det ganska långt. Vad säger du om detta med att som kristen tänka sig likheter mellan sitt liv och Daniels liv i Babylon?