Här är min predikan från i söndags. Jag hade en inledande del om demoner och grejer men till slut så hoppade jag över det för att det inte skulle bli för långt eller spretigt. Nu ligger den längst ner i den här bloggposten för den som undrar vad jag skulle ha sagt. Annars tycker jag det är tacksamt att tala om Daniel, du som brukar läsa här vet att jag skrivit om ”att leva i exil som Daniel” och sett det som en bra bild för kyrkan även i vår tid att tänka till utifrån. Nu fick jag ge det en lite annan vinkel som jag hoppas passade både ungdomarna och andra. Hoppas detta kan vara till glädje för dig!
Mikaelidagen 2018, i ölsremma missionskyrka med konfirmanderna
Daniel, en riktig balanskonstnär med integritet
Läget är det att judarna har blivit besegrade av en supermakt, babylon, som kommit och erövrat deras land, förstört deras tempel och fört bort alla som är vana att bestämma i exil till trakten kring själva babylon. Så blir det ju inga uppror och sånt. En av dem som befinner sig där är Daniel och hans kompisar. Och tydligen är de väldigt begåvade för de blir uppsnappade av de som bestämmer, får utbildning och ska börja göra nytta i hovet. De kan inte ha sina egna namn då utan får nya. Daniel har ett typiskt judiskt namn som betyder ”Gud är min domare”, det är Gud som råder över mig och visar mig vägen och allt sånt. Men han får det rätt krångliga namnet Belteshassar istället. Det uppfattar han som att han fått byta namn från ett som heter som hans Gud till ett som hyllar babylonernas Gud Bel. Här kör vi med rätt hårdför integration, eller assimilering egentligen. Nu ska de bli babylonier.
Men det vill de ju inte. De har sin identitet och de har sin tro. Och det är mycket de får finna sig i. Det där med namnet är ju svårt att styra över, vill kungen säga Belteshassar så gör han ju det. Men sen är det dags för mat och då kom kocken förmodligen med alla möjliga grejer som judar inte får äta enligt sitt förbund med Gud så då gick de tre vännerna och Daniel i baklås. Vi äter grönsaker istället sa de. Och så fick det bli. En hovman var orolig att få kritik om de inte fick i sig tillräckligt med mat men det gick lustigt nog bra att leva vegetariskt visade det sig.
Men det vi hör om är en annan historia. Det blir lätt så när det kommer utlänningar och har framgång att de möts av en del fientlighet, och Daniel var verkligen väldigt begåvad och skicklig och steg till en av landets högsta befattningar, blev vän med kungen och allt möjligt och då var det många som gärna ville bli av med honom. Skulle ju kunna vara var som helst i världen idag också va?
De letade efter något att anklaga honom för men det fanns inget. Han var jättelojal och ordningsam. Så då kom de på att de kunde använda hans religion mot honom. De gick till kungen och föreslog att man borde be till honom som till en Gud. Och att den närmaste månaden skulle man BARA få be till kung Dareios. Och Dareios tyckte att det lät bra. Den som inte följde detta skulle kastas i en grop full av lejon!
Daniels syn på saken var att han hade sin Gud att tacka för allt och för en jude var det otänkbart att tillbe en skapad människa eller någon annan Gud än sin egen för den delen så han gick hem och bad som vanligt, vid sitt fönster som pekade hemåt mot Jerusalem. Så det var ju bara för hans fiender att ta honom på bar gärning. Och så tog de honom till kungen och han tyckte väl att det här hade blivit fel men kungens befallningar var oåterkalleliga. Så han kunde bara hoppas att Daniels Gud kunde rädda honom och sedan sätta honom i gropen.
Och han sov dåligt den natten, kunde inte äta heller utan så fort morgonen kom gick han till gropen. Vi läser det i dagens text:
På kungens befallning hämtades nu Daniel och kastades i lejongropen. Kungen sade till honom: ”Den gud som du ständigt dyrkar må rädda dig!” 17Sedan drog man fram en sten och lade den över gropens öppning, och kungen förseglade den med sitt eget och sina stormäns sigill, så att ingenting skulle kunna ändras i Daniels sak.
18Kungen gick tillbaka till sitt palats. Han fastade hela natten, ville inte ha någon kvinna och låg sömnlös. 19Tidigt i gryningen steg han upp och skyndade sig till lejongropen. 20Då han närmade sig gropen ropade han på Daniel med ängslan i rösten: ”Daniel, du den levande Gudens tjänare! Har den gud som du ständigt dyrkar kunnat rädda dig från lejonen?” 21Då hörde kungen Daniels röst: ”Konung, må du länge leva! 22Min Gud har sänt sin ängel. Han stängde till gapet på lejonen och de gjorde mig ingen skada. Jag har befunnits vara oskyldig inför Gud, och jag har inte heller gjort något ont mot dig, konung.”
Och så räddade Gud Daniel från lejonen och från hans fiender.
Är det en bra historia?
Jättebra såklart. Jag tycker framförallt om hur kungen som började tro att han var som en Gud plötsligt inte ens kan ta tillbaka vad han själv sagt. Men Gud täpper till gapet på både den skrävlande kungen och den de listiga fienderna och på lejonen i gropen. Det är lite som det jag pratade om förra söndagen om avgudar som inte kan det de påstår att de kan. Ingen människa är Gud eller hur? Inte ens de jag beundrar mest.
Det andra jag tänker har med identitet att göra. Det är det som gör Daniel till balanskonstnär. Han bor i främmande land och han tvingas till kompromisser. Och ofta så löser han det smidigt och utan att det märks så mycket, han är lojal mot sin kung och utför sitt arbete väl men så finns det en del saker som han inte kan kompromissa med utan att svika sin tro och sig själv, sånt som är riktigt viktigt för honom. Det där med maten är konstigt för oss men det hade med hans identitet att göra. Och att bara tillbe sin Gud och ingen annan, det var sådant som ingen människa hade rätt att begära av honom.
Vi liknar Daniel på många sätt. Det där att vara sann mot sig själv och sätta gränser för vad jag kan gå med på, det känner vi nog alla igen. Att det kräver mod att inte bara göra som alla andra. Och att man kan behöva trixa sig fram så att man visst är lojal och en bra kompis och så men inte på bekostnad av sig själv och sin själ. Sin tro på Gud kan vara en sådan sak som väldigt många har trixat bort för den får liksom inte räknas i vårt samhälle. Det blir med tiden konstigt om man har en del av sitt liv som är viktig men som alltid får ge vika för andra saker som är viktiga i stunden. Integritet är ju det Daniel har kan man säga och integritet betyder egentligen att man hänger ihop. Att man inte försöker vara allt utan vara den man själv är. Det är väldigt svårt med integritet men som för Daniel så är Gud till hjälp. Gud är enhetens Gud. Vänder vi oss till honom blir vi där och då de vi är skapade att vara. Sen splittras vi igen förstås men då får vi vända oss till Gud igen. Integration. Att hänga ihop.
Jag har tänkt på en psalm i psaltaren när jag läst om Daniel och de andra bibeltexterna idag:
Den som bor i den Högstes skydd
och vilar i den Väldiges skugga,
2han säger: ”Herren är min tillflykt och min borg,
min Gud som jag förtröstar på.”
3Han räddar dig från jägarens nät
och från den förhärjande pesten.
4Han täcker dig med sina vingar,
under dem finner du tillflykt,
hans trofasthet är en sköld och ett bålverk.
5Du behöver inte frukta nattens fasor
eller pilen som flyger om dagen,
6inte pesten som smyger i dunklet
eller farsoten som härjar i middagshettan.
7Tusen kan falla bredvid dig,
ja, tiotusen vid din sida,
men du skall inte drabbas.
8Du skall själv få bevittna
hur de gudlösa får sitt straff.
9Din tillflykt är Herren,
du har gjort den Högste till ditt värn.
10Inget ont skall drabba dig,
ingen olycka komma nära ditt hus.
11Han skall befalla sina änglar
att skydda dig var du än går.
12De bär dig på sina händer,
så att du inte stöter foten mot någon sten.
13Över lejon och ormar går du fram,
du trampar på vilddjur och drakar.
14Han håller fast vid mig, och jag räddar honom,
jag skyddar honom, ty han känner mitt namn.
15Han åkallar mig, och jag svarar honom,
jag är med honom i nöden,
jag befriar honom och ger honom ära.
16Jag skall mätta honom med ett långt liv
och låta honom erfara min hjälp.
Det finns en till som vi måste tänka på idag. En som varit fullt integrerad med sig själv och med Gud. Som hamnat i en tillvaro där det var lättare att vända sig bort från Gud än till Gud. Som bevarade sin integritet och visar på hur ett liv lett av Gud ser ut. Som ansträngde sig att finnas till för de som behövde honom och var trofast men som inte vek ner sig utan stod fast vid vem han var och den kallelse han hade med sitt liv. Som inte blev kastad i en lejongrop men dödades och lades i en grav som man rullade en sten på, precis som stenen på lejongropen, men som sedan återfanns levande eftersom Gud täppt till dödens käftar. Den Gud han ständigt dyrkade räddade honom från dödsriket.
När vi inte lever upp till att leva våra liv med integritet eller stå emot frestelser eller det onda så har han gjort det åt oss och vi behöver inte oroas över våra brister utan får slå följe med honom och stötta oss på honom.
—- och här följer den bortklippta inledningen om djävulen och så. Den blev inte så värst utförlig men ändå. Håll tillgodo.
Det är mycket med andemakter i dagens bibelläsningar. Jag vet inte riktigt vilken sort ni är, om ni är såna som spetsar öronen när det står om satan och änglar och så i bibeln eller om ni snarare känner en hel del motvilja mot de delarna. Det kan nog finnas båda sorterna här i rummet. Själv talar jag nog hellre om Daniel med lejonen och anledningen till det är att i min hjärna hänger det samman med en syn på kristen tro som inte har så mycket med livet här och nu att göra utan att det krympt ihop med åren så att tron inte fått någon plats i livet egentligen mer än att man vill till himlen när man dör. Kristen tro är för de levande. Så är det (och för Gud är alla levande, säger Jesus själv). Men det känns ju som att man fegar ur om det kommer en massa svåra saker i texterna och man inte alls nämner dem i predikan.
Det finns rätt mycket änglar och olika väsen i bibeln. En del ingår liksom i Guds himmelska hov, och alla lyder de under honom. Men så finns den andra sorten också. Jesus går runt och driver ut demoner ur människor och här får vi höra om djävulen som då kanske gjort uppror mot Gud i himlarna och ingår i någon slags rebellstyrka mot Gud och ställer till det massor här nere på jorden där det verkligen finns mycket som är ont och destruktivt.
Säg några bra namn på den onde. Vad säger ni?
I gamla testamentet förekommer han inte så mycket men där heter han ”Satan”, eller ”satanen” kanske snarare för det är inget namn utan mer en beskrivning. De där varelserna beskrivs ju som nån slags personer men egentligen är det rätt oklart hur i så fall. Gud är ju också personlig säger vi i den kristna tron men det betyder ju egentligen inte alls att han är särskilt lik oss för det. Vad det är att vara en person om man är en ond ande kan man ju undra. Satan är i allla fall en beskrivning på en motståndare, eller en åklagare som anklagar och vill vår undergång. I nya testamentet när det står djävul så står det egentligen ”diabolos”. Det betyder en som splittrar eller kastar isär något. En som sår osämja. Det är lite störande för oss moderna människor att det ska finnas såna här figurer i bibeln men vi ska tänka att om vi levt på bibelns tid hade vi haft en annan världsbild där man på ett annat sätt såg andemakter bakom både det ena och det andra. Och kanske att det inte var så dramatiskt egentligen alla gånger. Förra söndagen talade jag om mammon. Jag föreställer mig att nån tänkte att ägodelarna har nog rätt mycket makt ändå, och så började man tala om dem som en person. Lite som vi kan säga att ”pengarna styr allt här i världen”, fast pengarna strängt taget inte kan göra något alls själva. Det är ett bildligt sätt att tala. Skulle jag bara byta ut djävulen mot ”de destruktiva sidorna i livet, det som går emot allt som är gott och bygger upp utan bara bryter ner, det är Guds motståndare”, så skulle det väl låta rätt bra och rimligt? Tänk så när du hör om djävulen om det är till hjälp för dig.
Poängerna i berättelserna vi hört om det onda här är i alla fall att Gud inte har något med det onda att göra, det kommer inte från honom, att Gud kämpar mot det onda och att Gud besegrar det onda.
Lämna ett svar