Draksjukan

Jag har redan skrivit om ”pilgrimen Bilbo” och om ”Bilbo och Guds försyn”, nu återstår bara en viktig sak från boken hobbiten. Draksjukan.

Jag har redan nämnt att man kan se boken om Bilbo som en enda stor meditation över Jesus ord att ”där din skatt är kommer ditt hjärta att vara”. Det första som kommer för oss är förstås det uppenbara; den stora giriga draken Smaug som ligger och glöder nöjd på sin stora hög av rövat guld nere i ensamma bergets mörker.

Han har egentligen inte någon nytta av någon skatt (för han är ju en drake och handlar inte saker) men han är ändå besatt av den så till den grad att han blir galen av ilska när Bilbo tagit en enda gyllene bägare och burit bort den från hans guldhög. Han blir så arg att han anfaller och förstör hela Sjöstaden.

Men Smaug är inte den enda som drabbas av draksjukan. Dvärgarna (särskilt Thorin) blir snabbt som besatta av guldet och kan inte på några villkor dela med sig av det till andra. Ett annat exempel är Sjöstadens herre som faktiskt till slut stjäl stadens andel och svälter ihjäl ute i ödemarken med sitt kära guld. Till detta kommer också att både vättar och alver och människor gör sitt för att komma åt gulden.

I boken verkar det här förklaras med att guldet är förtrollat eftersom en drake legat på det men man kan ju undra. Pengar har ju ganska rysliga effekter på folk även i vår egen värld, jag vet flera exempel där jag själv tänkt i termer av drakguld av pengar som får folk att agera mycket märkligt och inte så värst kärleksfullt.

Men Bilbo då? Han plockar till en början också på sig av skatten, den mäktiga ”arkenstenen”. Han känner lockelsen men när han ser vad skatten gör med dvärgarna känner han avsmak och ger bort den för att skapa fred. Den gode ledare Bard kännetecknas också av ett avspänt förhållande till guldet.

Grejen med Bilbo är att han ju faktiskt redan tidigare lämnat sin skatt bakom sig, nämligen sitt älskade ombonade hem i Fylke. Där finns det en liknande frestelse för honom. Men han får bryta upp (som pilgrim typ) och möta andra välgörande perspektiv (som mötet med Beorn som lever i samklang med hela skapelsen) som förändrar hans syn på saken. Man skulle också kunna uttrycka det som att han börjat samla på andra slags skatter som vänskap och att hitta sitt sanna jag och sådant som ersätter hans drömmar om att äga för egen del.

Till slut veknar faktiskt Thorin på sin dödsbädd och ber Bilbo om förlåtelse. Det är kanske delvis det stora slaget och insikten om att han ska snart ska dö som förändrar honom (döden är en skicklig lärare) men han har också tagit intryck av Bilbos förhållningssätt.

Berättelser är så otroligt starka. Nu har vi plötsligt inte bara vaga tankar om att det nog inte är så stora faror med ägandet eller om att marknaden ändå styr allt i världen rätt bra, utan vi får till det lägga att se framför oss hur draken Smaug ligger och glöder lömskt på allt sitt guld, som nu blivit hans gud.

Det är så otroligt lätt att se exempel på draksjuka i sin omvärld. Fast svårare att se den hos sig själv? Vi är ju bra på att lura oss, och för den delen på att lura varandra och dölja vårt habegär så det ser finare ut. Men hur tänker du om detta med draksjukan? Skriv en kommentar!