Till innehåll på sidan
Tomas Jarvid

Den som dömer straffar också

Om att inte döma, och om att relationer trots allt kan överleva ett barns död.


En jury beredd att döma? Ser de ut att veta vad de gör?

En av internets riktigt lyssningsvärda podcasts nu är ”Unlocking us” med Brene Brown (som är välbekant för alla gamla läsare av den här bloggen). I intervju med David Kessler sade de några riktigt intressanta saker. Här är några (och mina tankar om dem).

Kessler är expert på sorg och hur människor hanterar sorg. I samtalet kom de in på en sak jag tänkt på med rätt mycket oro tidigare. Jag har någonstans hört att det är väldigt vanligt att par som har ett barn som dör också skiljer sig. Sedan jag hörde det har jag trott att det kanske mer eller mindre är ofrånkomligt, det som sades var att det är omöjligt att dela en sådan sorg med varandra. Jag blev sedan lite lugnad när jag läste ”sorgens gåva är en vidgad blick” där Patrik Hagman beskriver hur han och hans hustru stod varandra mycket nära tiden efter deras barns död.

Nu har Kessler lugnat mig ytterligare för han bekräftar visserligen att det kan vara svårt att sörja tillsammans men menar samtidigt att det beror på att föräldrarna i det läget har lätt att döma varandra för sitt sätt att sörja. Att den andre gör fel på något sätt i sitt sätt att vara i sorgen. Och att bli dömd i det läget kan bli ett fatalt slag mot relationen som den inte överlever.

Det här är ett stort problem med sorg över huvud taget. Den som sörjer är ju sårbar och det finns mycket kring sorg som kan vara förknippat med skam (att inte vara tillräckligt ledsen, vara för ledsen för länge, prata för mycket om sin sorg så man blir jobbig osv osv).

Men Kessler sade också något allmänt väldigt intressant om detta med att döma sina medmänniskor (och som bekant är Jesus noga med att vi inte ska döma varandra). Han sa att den som dömer en annan också kommer att antingen kräva straff av den man ser som skyldig, eller straffa personen själv (om så ”bara” genom att prata illa om personen eller försvåra samarbete med den) eller kanske istället straffa sig själv på något sätt av (människor är ganska märkliga i hur vi hanterar saker).

Att döma hör ihop med straff, därför är det aldrig riskfritt att sätta sig till doms över andra. Där har vi något att fundera över idag. Vad säger du om det?

Kommentarer

Ett svar till ”Den som dömer straffar också”

  1. Profilbild för Thorsten Schütte
    Thorsten Schütte

    Ja, att döma är att peka finger. Tre fingrar pekar tillbaka på dig själv, tummen är neutral 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.