Där alla Guds barn är välkomna

Min predikan på söndagen efter jul i Ulricehamns kyrka

Igår predikade jag på söndagen efter jul, i år även känt som nyårsafton i Ulricehamns kyrka. Lite roligt denna gång att jag hade kontakt med Ulf (som också nämns i predikan) och delade lite tankar under förberedelserna. Jag tycker själv att det allra sista om Muharraq talade mest till mig. Hoppas det är till glädje för dig också.

Hur det är att vara ett barn

Jag har en berättelse om en av mina släktingar. Vi kan kalla henne Mia i den här berättelsen. För det heter hon. En dag när hon var liten ringde hon till sin pappa på jobbet i ett viktigt ärende. Och hennes pappa stod mitt i ett viktigt föredrag eller så inför en massa viktiga personer när växeln ringde upp och kopplade fram dottern. Såklart svarade han. Vad var det för viktigt ärende?

”Pappa”, sa hon, ”kan jag få ta en glass?”

Enligt historien fick växeltelefonisten sedan i delegation att få ge lov att ta en glass ibland. Och vi får idag lära oss något viktigt om att vara ett barn denna söndag efter jul med temat Guds barn.

Gud som har tid med oss

Det finns många mäktiga personer som är uppbokade mycket långt i förväg, telefonnumren är hemliga men det finns alltid sätt för barnen att nå dem när de behöver.

Jag tycker vi kan ha det som en liknelse för vad det betyder att vara Guds barn. Gud har sannerligen mycket att sköta och viktiga saker är det också och det ligger nära till hands att tänka att Gud är alltför upptagen för att ha tid med våra små bekymmer men Jesus lär oss att vi får vända oss till Gud som till en förälder, med våra enkla ord.

Ibland kommer vi och ber om en glass samtidigt som det är krig i världen och det kan vi skämmas lite för ibland men Jesus säger bara om detta att Gud vill höra våra böner. Att de alltid är välkomna och alltid lyssnas på.

Jesus och vi är Guds barn tillsammans

Det står som självklart här att när vi liknar Gud vid en förälder så är det en bättre förälder än någon här på jorden. ”Den från vilken allt vad fader heter har fått sitt namn” som det står skrivet.

För mig är det givet att en predikan om Guds barn måste skärpa in det här! Påminna oss om att vi får vara det. Vi är samlade kring Jesusbarnet i krubban och hör om Jesus som är Guds barn och vår bror. Och Jesus bjuder in också oss till att ha den relationen till Gud.

Det är bra att vara barn till en god förälder. Det sägs ibland såhär. Ingenting vi gör kan få honom att älska oss mindre, ingenting vi gör kan får honom att älska oss mer. I den kärleken finns stor frihet.

Han vill att alla ska få ha den så vi har lika bra att börja räkna alla människor som Guds barn redan i befintligt skick.

Den som ska få sitt andra barn kan undra i förväg hur det är möjligt att älska ett till barn lika mycket som det första men erfarenheten är att det ordnar sig med det! Man har olika relation till olika barn men man kan älska dem alla lika. Så får vi tro att det är även för Gud som älskar alla sina barn. Även de vi inte tycker om, eller hur?

Ännu ett barn på flykt

Idag har vi hört om hur Jesusbarnet tvingades iväg på flykt. Man tänker sig att det ska vara gulligt när det handlar om barn men nu blev det snarare det hemska gamla temat om hur de som är små i världen får lida under maktambitionerna hos andra. Som kung Herodes som helt uppenbart glömt att dessa barn är Guds älskade.

Mina vänner Ulf och Agneta gjorde en gång en pilgrimsresa i den heliga familjens spår till Egypten. Via en kontakt med den koptiska prästen i Göteborg fick de en lång lista på platser där det fanns lokalt bevarade traditioner om saker som hänt den lilla familjen på flykt. I vår bibel är det ganska sparsmakat men i legenderna finns det många berättelser om märkliga händelser som hände dem på vägen. Herodes gav inte heller upp så lätt utan skickade sina soldater att förfölja flyktingarna som klarade sig mirakulöst då naturen själv hjälpte dem att gömma sig.

Och berättelserna om deras flykt är i högsta grad en berättelse om flykt som den kan te sig även idag. De tvingas bryta upp från sitt hem, leva i oro. Inte veta något om ifall de kan komma hem igen.

Komma som främlingar till nya platser. Traditionen säger att i vissa byar blev de avvisade. Folk ville inte ha främmande människor hos sig. Kanske fanns det människor som vågade visa godhet mot dem även när majoriteten inte gjorde det. Såg att det var syskon till dem som kom.

På andra ställen blev de välkomnade av hela byn och mötte vänlighet. Där kunde det hända att Jesusbarnet gjorde underverk så att källor av friskt vatten vällde upp.

Vad bibeln inte låter oss glömma om medmänniskan

Mina resande vänner är diakoner så de visste också mycket om människor på flykt i vår egen tid. Det finns så många som liknar Josef och Maria, som tvingats bryta upp och fly för att rädda sitt liv  medan andra blir kvar och lider och dör. Så var det då och så är det nu. Opinionen i samhället har svängt väldigt mycket på senaste åren. Nu tävlar politiker i att vara så hårda som möjligt vad gäller att hjälpa flyktingar.

Det är som alltid med bibeltexter att de inte ger något exakt svar till oss idag på hur många flyktingar vi ska ta emot eller hur vi ska lösa saker rent praktiskt men det står en hel del om hur vi ska se på varandra. Och där står att vår älskade Jesus själv var en flykting.

Vi får en berättelse där den vi lärt oss att se som vår förebild kommer som främling. Längre fram i livet säger han det själv: vad ni gör mot en av dessa minsta, såna som behöver omsorg, det gör ni mot mig själv. Där har vi som det heter, något att bita i. Dessa minsta är också Guds barn. Vad gör vi med det? Det är en fråga vi får leva med hela livet.

Josef den manliga förebilden

Jag vill gärna säga något om Josef också. Vår tid är i stort behov av manliga förebilder. På internet finns det ganska bisarra uttryck för manlighet. Josef var ju Jesus jordiska förebild som pappa. En man som gjorde det han behövde göra för att ta hand om sin familj. Han får inte så mycket cred, han spelar helt klart andrafiolen bredvid Maria i julberättelserna.

Han fick svälja en hel del förtret genom åren, kanske prat om att han inte var pappa till Jesus halvt bakom sin rygg. Han gjorde plats i sitt hjärta och tog hand om Jesus som sin egen. På liknande sätt som många pappor gör också idag förstås. Ett ödmjukt tjänande som kanske sällan ser häftigt ut. Där har vi en vision för manlighet tänker jag, oavsett om man är pappa eller inte.

Egot får man släppa när man ska värna och ta hand om. Egot är ju också det farligaste vi har i världen. En människan kan vara som Herodes eller vara som Josef. Världen behöver Josef.

En troende man

Josef är också något som många har svårt för idag, han är en djupt troende man. En hemlighet med honom är att han lyssnar efter Guds vilja mer än efter vad människor tycker. Och han har lärt sig om Gud att Gud är barmhärtig och nådig. Sen till vrede och rik på kärlek. Så vill han också leva. Man kan uttrycka det som att Josef själv är ett Guds barn och lever utifrån det.

Muharraq, platsen för de goda nyheterna

När Ulf och Agneta kom till Muharraq i Egypten, där det nu ligger ett kloster, fick de höra att enligt legenden hade den heliga familjen bott där en längre tid och det var där ängeln till slut talade till Josef och sade att de kunde återvända hem. Alla de som hotade deras liv var nu döda. Exilen var över. Man kan stanna upp inför hur det måste känts, vilken lättnad. Så många som längtar efter såna ord i vår värld idag.

Det går inte att veta vad Muharraq var för plats då Jesus kom dit. VI får tänka att det var en vänlig plats eftersom familjen var kvar där länge. Det blev en helig plats eftersom de välkomnade Jesusbarnet. Så det får till slut vara en förebild för vår församling. Att vi får ha öppna ögon för att känna igen Guds barn i oss, i bänkgrannen, i barn som är små och barn som är stora. Och i främlingen vi ska välkomna.