Vi är alla karismatiker

Min predikan från pingstdagen i Ulricehamns kyrka

Här är predikan jag höll i Ulricehamns kyrka på pingstdagen. Om att livet med Anden faktiskt är det vanliga kristna livet. Därför är vi alla karismatiker på olika sätt. Hoppas det här kan vara till glädje för dig!

”Sverige?, ah! Kristus, din Ande i oss!

När jag hör dagens evangelietext tänker jag på när jag kom till klostret i Taizé (för nu väldigt länge sedan) och vi skulle checka in nånstans.

Och det är ju många olika nationaliteter där så de frågade vilket land vi var från? Sverige?! Och så sa de på knögglig svenska ”Kristus, din Ande i oss är en källa med flödande vatten!” För även om det sjungs på många språk i Taizéklostret så var svenska standardspråket just för den sången.

Vi testar, häng med om ni kan! (Sjunger med församlingen).

Kristus, din Ande i oss är en källa med porlande vatten!

(så här låter sången:)

Det utgår ju från Jesus ord från evangeliet. ”Är någon törstig så kom till mig och drick!” Och han syftar på den heliga Anden, pingstdagens huvudperson.

Att betona pingsten mer

Pingsten är lite olika betonad i olika kyrkor, det finns ju en längre upp i backen som heter pingstkyrkan, eller hur?

Och hos oss är den för lite betonad genom historien får man säga. Det märker man på hur många pingstpsalmer vi har. Så vi borde nog vara mer pingstinriktade? Egentligen är vi alla karismatiker!

Nu kanske någon skruvar på sig och inte håller med, för det är lite otäckt med talet om Anden. Och man vet att det går överstyr i en del kyrkor som man brukar kalla för karismatiska. Ska vi verkligen ha med det att göra?

Helt annan sorts karismatik

För mig blev det något av en ögonöppnare just med taizé faktiskt. När jag fick höra att just det där jättelugna och mysiga klostret i Taizé också kan betraktas som en del av den karismatiska rörelsen. Hur är det möjligt?

Vi hörde i bibeltexten att Guds Ande kan tala på alla språk. Det måste inte vara hög musik och händer i luften för att något ska vara karismatiskt. Det går att till exempel bara sjunga (sjöng med församlingen):

Kristus, din Ande i oss är en källa med porlande vatten!

Och i Taize sjunger man sina sånger många gånger om med önskan att de ska liksom tränga in i hjärtat.

Det man gör då är att man räknar med att Guds Ande verkar här och nu. Att jag kan öppna mig för Guds närvaro som genomströmmar allt. Att jag får göra det på ett sätt som berör hela mig, inte bara mina tankar. Vi har med oss hela vårt känsloliv och hela vår kropp och allt det mystiska djup i oss vi inte själva förstår. Vi får låta det bli en mötesplats med Gud.

Vi utgår ifrån att Gud kan leda oss, hjälpa oss i våra tankar och i våra liv. Och bönen får vara ett sätt att finnas här och nu. För bara där kan Gud möta oss.

Bara vanligt kristet liv?

Men det där är väl bara vanligt kristet väl, tänker någon? Det är väl egentligen det man alltid gör när man ber, vänder sig till Gud och tror att det kan hända något?

Jo. Och det här är väldigt vanligt kristet allt som handlar om Anden. Vare sig man är van att tänka på det med de orden eller inte.

Anden är liksom livet i allt i den kristna tron. Den är alltid med i allt och det är rimligt att vi inte tänker på det för Anden gör sällan så mycket väsen av sig men vi får lita på att den alltid är i full verksamhet. Även nu i rummet, även nu i hjärtat.

Det är mötesplatsen mellan Gud och vår egen ande. Guds djup och våra djup.

Och det är ju som sagt självklart kristet allt detta, att vi tror att Gud vill vara med oss och verka i våra hjärtan. Så vi är alla karismatiker får man säga. Kanske rentav mystiker, vad vet jag.

En väldigt stillsam karismatiker

För min del passar det bäst att vara det på ett ganska stillsamt sätt och det är befriande om vi inte måste härma varandra när det kommer till trons liv.

Med åren tycker jag att jag vant mig vid fler och fler uttryck, är man präst kan man ju också få lov att be med lyfta händer väldigt ofta och det uppskattar jag också…

Som församling kan vi gott ha frihet när vi är samlade, någon kanske vill stå och någon sitta, sjunga högt eller be väldigt tyst på samma gång.

Och jag är glad att vi har taizébön och lovsångsgudstjänster också, (gå på dem de är till för alla) det behöver finnas olika uttryck.

Enhet och mångfald

Den ortodoxe teologen Kallistos Ware menade att när det står att apostlarna var församlade så måste vi tänka att det innebar mer än att de var på samma plats samtidigt.

”De var endräktiga”, skriver han.

De ville varandra väl, hade gemensamma erfarenheter och tro, försökte förstå varandra, och det kan också vara något att tänka på. Jag tror nog det är lättare för oss också att erfara Anden där vi är enade på det sättet att vi är trygga tillsammans.

Så fort det ska likriktas så tror jag också tyvärr att fejkandet ökar och att man spelar andlig på olika sätt.

Ware skriver också att enheten inte alls suddar ut olikheterna, Andens under är att den lyckas skapa gemenskap av mångfald. Där var och en verkligen får vara sig själv.

Så vi får lita på att Gud har sin egen väg för var och en omkring mig här. Den får jag ha största respekt för. Men vi får vända oss till samma källa: (sjunger igen)

Kristus, din Ande i oss är en källa med porlande vatten.

Jesus Ande

Nu sjöng vi att Anden är Kristus Ande, eller hur. Det är vackert. Bibeln beskriver Jesus som Sonen i treenigheten, den beskriver också Jesus som den som är fylld av Anden.

Och lärjungarna får liksom bli som Jesus där vid pingsten. Leva med samma kraftkälla som Jesus hela tiden haft.

Ser man till hur bibeln börjar så är Guds tanke med oss någon slags liv i samarbete och gemenskap med Gud själv. Och nu efter påsken och himmelsfärden så återupprättas liksom det samarbetet.

Vi sjunger vackert i en slutrad på en av våra psalmer idag

Att på Guds jord få vandra och äga himlens frid

Och jag känner när man sjunger det att det vore verkligen livet när det är på topp.

Man kan erfara livet med Anden i stunder redan här i denna skadade värld och vi väntar på den dag då himlens frid ska råda i hjärtat beständigt. Skulle den göra det så vore vi redan i paradiset. För paradiset är där Gud är mitt ibland oss.

Ingen flykt från värld eller kropp

Det har funnits och finns mycket andlighet som vill fly från världen, från det materiella, från kroppen och så. Det kan verka som att ju mer förandligat något är, desto finare är det. Men där får vi vara försiktiga.

Visst att människan är fallen i synd och har dragit med sig skapelsen i det, men det är lika sant att Gud skapat den här världen och de här kropparna till att kunna vara tempel för Guds närvaro i världen. Och att det är det som är Andens verk.

Precis som Jesus kom ner från himlen, kommer Anden ner från höjden, den lyfter oss inte härifrån utan hjälper oss leva med Gud här.

Vi får visa den största respekt för allt i denna skapelse och vi får be om att vi får se Gud hela och upprätta oss till kropp och själ.

Bli den du är

De ortodoxa säger också att Anden vill göra oss till det vi är. Göra oss mer mänskliga, inte mindre, göra oss mer till egna personer, inte mindre, göra den här världen ännu mer skimrande och full av liv, inte utarmad och föraktad.

Vi får be: Kristus, din Ande i oss är en källa med porlande vatten, utan dig är vi alltid törstiga, hjälp oss förstå att vi är födda till att alltid dricka från din källa.

Andlighet kan smitta

Till slut tänker jag på ännu en sak Kallistos Ware skrivit. Han skriver att andlighet inte kan läras ut, den kan bara smitta. Det kan ni fundera på i veckan. Andlighet kan man inte lära sig, bara bli smittad av.

Om det stämmer, vad betyder det för oss och för vår kyrka idag? För människor som nu närmar sig den kristna tron?

Jag är verkligen positiv till att predika frimodigt i alla möjliga medier och förbättra kyrkans kommunikation och så, men vi får inse att Andens liv, det som verkligen betyder något i tron, det kan jag aldrig räcka till någon annan.

Och ofta skulle jag önska att jag kunde det, att jag kunde ge andra människor en tro. Men utöver att ge kunskap om Jesus och röja bort några hinder är man hjälplös där.

Då är det istället uppmuntrande att andlighet kan smitta!

I så fall är vårt viktigaste uppdrag som kristna att själva leva med Anden.

Be, ta emot Guds bröd och vin, försöka följa Jesus väg som ett sätt att leva i vardagen. Be för våra medmänniskor. Oftast utan att de alls vet om det.

Vi är kallade att leva det vanliga kristna och därför också karismatiska livet. Så kan vi be att få smitta nya människor med tro i vår tid!