”Jag tycker alltid om dig, men inte alltid det du gör”

Min predikan om att inte döma, från Ulricehamns kyrka igår

Här är predikan jag höll i Ulricehamns kyrka igår, på fjärde söndagen efter trefaldighet utifrån Jesus ord om att inte döma och att vi lätt ser flisan i vår nästas öga men inte bjälken i vårt eget. Det var några som sa att den var bra så jag hoppas den är till glädje för dig också!

Jag, familjens värsting

En sak som brukade förvåna min fru är att i de berättelser mina föräldrar berättat om när jag var liten så är det jag som är familjens värsting.

Jag skulle säga att det kanske beror på att mina syskon var helt överdrivet snälla så att det mer var i kontrast mot dem i så fall. Men det var i alla fall så att blev det bråk mellan oss syskon så var det mitt fel i regel.

Och när pappa hade skällt på mig gjorde jag ofta som en del barn gör. Jag kom med anklagelser om att det var orättvist och antydde att det var för att mamma och pappa inte tyckte om mig som de alltid anklagade just lilla mig.

Då sa min pappa med stort, kanske tillkämpat, tålamod:

Jag tycker visst om dig men jag tycker inte alltid om det du gör.

Och där har vi i ett nötskal det som är dagens predikan.

Så enkelt skulle jag säga att det är med Guds sätt att se på oss, och med lite modifiering är det en bra riktlinje för hur vi ska se på vår medmänniska.

Svårt i praktiken

Så det är enkelt. Och också så svårt. För som barn var jag ju inte alls nöjd med det svaret, orättvist behandlad som jag tyckte jag var. Och det är jättesvårt för alla människor att skilja på sak och person, det märker man på många sätt.

Det finns ett motsvarande talesätt i kyrkan. ”Att hata synden men älska syndaren”. Det är också en jättebra idé i teorin men den är i praktiken väldigt svår! För så väldigt tydliga är knappast linjerna mellan det vi gör och de vi är.

Det är så lätt att vi drar en snabb linje mellan att någon gör något dåligt, och att de är dåliga. Eller opålitliga eller högfärdiga eller vad det nu är för dom vi fäller över dem.

Gud i gamla testamentet

För att säga något om texten från gamla testamentet så finns det ju en utbredd syn att Gud skulle vara väldigt annorlunda i GT. Att Gud är just dömande.

Men i Hesekiel vi hörde står det att Gud inte alls vill dem något illa. Gud vill inte att någon ska gå under, men de har hamnat på en destruktiv väg. Och de måste vända om från den annars leder den till fördärvet.

Gud beter sig egentligen som min pappa som försökte hindra mig från att ställa till med mer, kan man säga.

Det är inte ett straff i den mening vi ofta föreställer oss. Straffet är som jag ofta förstår det att Gud skulle låta dem hållas. Fortsätta köra allt i botten. Men Gud vill inte det, Gud vill hjälpa dem att vända om innan det går för långt. Det är vad hela profetlitteraturen går ut på.

Jesus talar om att inte döma

Jesus återkommer på många ställen till detta med att inte döma. Anledningen till det är nog helt enkelt att Jesus i ord och handling lär oss hur ett liv präglat av kärlek ser ut.

Och som vi ska se är att döma och att älska oförenligt.

Kärlek är ofta väldigt praktiskt. Det handlar om hur vi handlar mot varandra. Men hur vi handlar mot varandra beror i sin tur på hur vi ser på varandra. Eller hur?

Jesus ser till hjärtat

I Jesus möten med människor märker man ofta hur han ser bortom det som är på ytan.

Fariséerna ser ut att göra allt rätt men under ytan är de självgoda, andra som verkar vara syndare har nära till Guds rike eftersom de är fattiga i anden. De ser sin ofullkomlighet och sitt behov av nåd.

I den berömda liknelsen är det samariern som får bli exemplet på barmhärtighet medan prästen är för fin för att stanna. Det är ofta upp och nervända världen. Och det visar att Gud ser hjärtat.

Synden har djupa rötter i oss men den kan vara svår att komma åt.

Som när vi säger vår syndabekännelse. Jag kommer sällan på något hemskt jag gjort just, så då är väl allt frid och fröjd? Men nog har jag dömt min nästa? Ofta och gärna? De inre hållningarna är alltså mycket svårare att komma åt!

Det är de som är vår stora bjälke i ögat. Den som gör att vi inte ser klart med kärlekens blick.

Vad är det att döma?

Det här budet om att inte döma sin nästa, det kan knappast betyda att man aldrig får kritisera någon? Det står ju faktiskt att man till slut kan få hjälpa sin medmänniska ta bort flisan i sitt öga!

Och Jesus drar sig inte själv för att kritisera eller ifrågasätta det som inte är rätt.

Det är den kärlekslösa blicken det handlar om!

Det som utmärker Jesus är, skulle jag säga, att han säger det han säger och gör det han gör för att hjälpa. Han är otroligt generös och förlåtande mot de som redan är förkrossade, han är tuff mot andra.

Men han vill hela tiden varje människas bästa. Det kärlekslösa finns inte hos honom.

Att inte förakta eller vilja illa

Att inte döma är, som jag tror Jesus menar det, att inte döma ut någon.

Att inte fullständigt avfärda någon som ett hopplöst fall som vi helst kunde helt vara utan.

Att inte förakta någon enda.

Att bevara blicken på medmänniskan som Guds älskade.

Det är att inte vilja någon illa. Precis som Gud inte vill någon illa.

Och det är jättesvårt. Det är inte alltid vi vill vilja andra väl. Vi vill ofta vilja andra illa.

Om vi har ovänner så vill vi gärna att det ska gå dåligt för dem. Vi kanske inte gör något för att vålla dem något men domen över dem i hjärtat den har vi. Där sitter en rot till synden i oss.

Hur ska man sluta döma?

Hur ska man då kunna sluta döma och istället älska sin nästa?

För att lyckas med det skulle vi i princip behöva vara Jesus, och det kan vi ju inte. Så vi får vara realistiska och se att vi bara kan vara så kärleksfulla med Guds hjälp. Kanske bara i ett ögonblick i taget. Men i så fall är det ett heligt ögonblick.

Man kan nog ändå med tiden bli mindre benägen att döma.

Jag har ett citat här av Tommy Hellsten, teolog och terapeut från Finland. Han menar att det handlar om självkännedom, att bli medveten om sig själv.

En medveten människa ser det ofullständiga och onda i sina medmänniskor men föraktar dem aldrig.

Hon har själv fått så mycket förlåtet att hon blivit av med också det resterande behovet av att döma andra.

Behovet att döma försvinner när vi ser samma egenskap i oss själva som vi vill döma andra för.

Det där med att vara medveten om sig själv och sina egna brister och sitt eget behov av nåd passar bra ihop med det Jesus sagt om att ha en egen bjälke i ögat som man ska få syn på, eller hur?

Paradoxalt nog är vi mer fast i oss själva ju mindre medvetna vi är om oss själva. Den som känner sina egna fel blir mindre sugen för den domen är ju samtidigt en dom över mig själv eftersom jag är likadan.

Att inte döma sig själv

Hur hård ska man vara mot sig själv?

Många av oss ser på oss själva ännu mer än på andra med en kärlekslös och dömande blick. Och jag sade ju just att man måste bli medveten om sina egna fel, vad innebär det?

 I idealläget borde man skilja på sak och person vad gäller en själv också. Hata synden men älska syndaren även när det gäller en själv.

Se det som att jag är en som brister och handlat illa, dömer mina medmänniskor och tycker det är alltför roligt att göra det, men att jag ändå är en som Gud älskar och som därför ska mötas med kärlek och respekt. Även av mig själv.

Självföraktet är inte någon positiv kraft till förändring direkt, eller hur?

Jag är övertygad om att det är den älskade människan som vågar och vill se sina egna fel. För den utdömda blir det för hotfullt att göra det.

Som vanligt är svaret på allting i den kristna tron, att vi behöver Guds villkorslösa godhet. Vi som tror att Jesus dog för oss medan vi ännu var syndare.

Vi kan vara barmhärtiga sedan vi upptäckt Guds barmhärtighet mot oss.

Att be för sina fiender

Kort sagt tror jag att vägen mot att inte döma ut andra för det första är att inse att vi inte har rätt till det. Vi får inte förakta såna som Gud älskar. Det är att leka Gud.

För det andra behöver vi själva möta en kärleksfull blick.

För det tredje får vi öva oss i att göra gott mot de vi inte tycker om, försöka tänka gott om dem.

Jag tror att den bästa vägen vi har till det är att be för dem vi har svårt för.

Det är svårt att be för någon och döma dem samtidigt. Det är som att vi får syn på våra egna tankar då och förstår att de inte riktigt är i linje med Jesus tankar.

Ni kan ju fundera lite på vilka ni verkligen inte vill be för, för att ni inte vill att det ska gå bra för dem. Så får vi öva oss på såna personer både ni och jag.

Men vi kommer inte lyckas av egen kraft. Synden i hjärtat har vi att dras med hela livet här.

Ord Gud kunde säga om oss

Då får det vara en tröst att orden min pappa sa inte bara är ett motto för hur vi ska bemöta våra medmänniskor. Det är också ord Gud skulle kunna säga till oss i vår kamp för att leva kärleksfullt:

Jag kanske inte alltid tycker om det du gör, men jag tycker visst om dig.