Min predikan från i söndags i Ulricehamnskyrka
Här är predikan jag höll i Ulricehamns kyrka och i Brunnsnäskyrkan i söndags på 16e söndagen efter trefaldighet under rubriken ”döden och livet” med evangelietexten om hur Jesus gör en död flicka levande. Hoppas detta är till glädje för dig!
En häftig upptäckt
En gång gjorde jag en upptäckt (som säkert många upptäckt före mig i historien). Jag läser lite för sällan i apostlagärningarna men där finns en berättelse som är parallell till evangelietexten idag om hur Jesus uppväcker den döda flickan.
Det förekommer vid ett fåtal tillfällen i nya testamentet och i apostlagärningarna står det om Petrus att han möter sörjande kvinnor, den goda och fromma kvinnan Dorkas har dött och de visar honom de kläder Dorkas i sin godhet har försett dem med. Det var ganska praktisk omsorg att sy kläder till fattiga!
I förbifarten får vi höra att hon kallades både Dorkas och Tabita. Petrus blir förd till hennes döda kropp och så säger han ”Tabita, stig upp”! Och Tabita/Dorkas blir levande igen!
Varför håller apostlagärningarnas författare på och kommer dragande med olika namn på henne?
Ett namn som låter likt
Det var vanligt att ha olika namn på olika språk och nu på grekiska hade det väl varit rimligt att kalla henne Dorkas då. Men Petrus säger hennes arameiska namn. Och vi tror vi vet varför va?
För som det blir nu säger han nästan exakt samma sak som Jesus sa till Jairos dotter. Talita, lilla flicka, och Tabita låter nästan likadant.
Jag tänker mig att när Petrus stod där vid en död kropp igen mindes han hur han långt tidigare sett sin mästare i en liknande situation och så faller orden sig så. Och det finns massor av paralleller mellan hur de båda berättelserna berättas.
Ett evangelium baserat på ögonvittnen
Ni kanske hört att det finns gammal kristen tradition om att Markus (som vi läser från idag) ska ha följt Petrus och tecknat ner evangeliet efter vad han berättat.
Det har ifrågasatts förstås men jag har lärt mig via den store bibelvetaren Richard Baukham att det finns goda skäl att tänka sig ett ögonvittne bakom det som berättas i Markusevangeliet.
Ofta går meningar hos Markus i stil med ”De kom till Genesaret, där gjorde Jesus såhär…”.
Detta med att lite onödigt nämna en grupp först (och dessutom lite oklart vilka ”de” är, det framgår ganska sällan!) för att sedan berätta vad Jesus gör (en ”plural to singular narrative device”, det ni) vore naturligt som följt om Markus hört en lärjunge. Och bland lärjungarna passar Petrus bäst in eftersom han är med i så många av händelserna. Det passar bra ihop med helheten i evangeliet.
Det vore mycket mindre konstigt att Markus skriver som han skriver om vi antar att han hört någon berätta så. Säga ”vi kom till Genesaret, där gjorde Jesus såhär”. Och att Markus sedan tagit bort viformen. I Matteus och Lukasevangeliet som tros vara baserade på Markus har det här städats upp så att det ofta bara står vad han/Jesus gjorde.
Bibeln som trovärdig källa
Det där kan ni fundera på men jag tycker att tillsammans med berättelsen om Tabita så har vi här ett litet fönster mot hur ett ögonvittne en gång berättat om det hela.
Allt det där var egentligen en utvikning men det är ju bra både att fundera på bibelns grund i apostlarnas ord.
Jag är övertygad om att det spelar rätt stor roll att vi inte behöver tro blint på bibeln bara för att någon präst har sagt det utan får hitta skäl som är giltiga för alla om bibelns trovärdighet och annat.
Och att hitta spår av ögonvittnen är absolut en sådan sak som ökar trovärdigheten, eller hur?
Det andra vi kanske märkte i berättelsen om Petrus och Tabita var något av hur den tidiga kyrkan såg på sin verksamhet. Man upplevde att man verkade i samma anda/ande som Jesus. Det som han gjort, det ville de också göra. På alla plan.
Men nu då till Jesus verksamhet.
En del av en macka
Vi befinner oss i slutet på en ”macka”.
Först har Jairos, väldigt ödmjukt bett Jesus komma hem till honom, på vägen stöter Jesus på en kvinna som haft blödningar i 12 år och rör vid hans kläder för att så finna sig botad (tyvärr får vi prata om henne en annan gång). Och sedan fortsätter Jesus hem till flickan.
På vägen får han veta att det är lönlöst för hon är död. Men han fortsätter ändå! Det här är mer än Jairos hade vågat tro eller be om. Det blir lite som en dubbelmacka med två bröd och något annat emellan.
En otrolig händelse med otrolig innebörd
Vi måste väl säga att det är ett av Jesus största underverk, att göra en död levande igen?
Det är så att jag hört den här berättelsen sedan jag var liten och vet hur det går och kanske just därför fattar jag inte riktigt. Det här är ju sådant som brukar hända i bibeln?
Men anspråket är egentligen oerhört! Att det här var något som faktiskt hände på riktigt. Petrus berättar om det och det har påverkat honom på djupet att vara med om det.
Det är väldiga anspråk, kanske också skrämmande och stötande för en modern människa.
Som det ofta är med Jesus mäktiga gärningar så finns det samtidigt en otrolig historisk händelse, och en teologisk innebörd. Det Jesus gör visar också på vem han är och vad han kommit för att göra. Det Jesus gör här för oss till kärnan av evangeliet.
Inbrott i Guds goda värld
För bibelns författare, som för Job som vi hörde om innan, tänker man sig världen både som Guds goda skapelse och som en plats där döden brutit sig in.
Lyssna nu nya konfirmander för det här är lite grundläggande. Gud har skapat världen god, gett oss livet, upprätthåller allt det goda.
Guds vilja är att det goda ska ske och människan och naturen leva i fred. Men så kan man säga att det onda gjort inbrott, destruktiva krafter förstör, människan lockas att vara del i det onda.
Döden beskrivs i bibeln som en fiende. Så känns det ju också ofta tycker jag.
Och den som skreb Job menade också att döden även kommer i småportioner. Ensamhet, sjukdom, orättvisa och sådant är små doser av död mitt i livet.
Det finns någon slags koppling mellan kvinnan med blödningarna och den döende flickan. Den ena har varit sjuk i 12 år, den andra har dött 12 år gammal.
Det är olika lägen de befinner sig i men ser man det som jag sa nyss att Job tänkte sig dödens välde blir båda två exempel på samma sak. Att ondska och död härjar i världen.
Jesus stoppar det onda
Det Jesus stora uppdrag består i är att stoppa det onda. Och man märker att han håller på med det genom att bota sjuka, föra utsatta in i gemenskap, tillrättavisa de som medverkar till förtryck. Och till och med göra döda levande.
Det är tidiga tecken på det han ska åstadkomma i sin död och uppståndelse. Allt kommer mynna ut i att Gud är överman över ondska och död. Vi kan vänta på den dag då Guds goda vilja ska ske överallt.
12 är också siffran vi omedelbart kan associera till Israels folk de 12 stammarna. Jesus uppdrag handlar om att rädda sitt folk men inte bara det. I bibeln är det hela skapelsens räddning som är perspektivet.
”Old news” för oss alla hoppas jag men alltid värt att påminna om. Guds omsorg gäller hela vår värld med allt sitt myllrande liv.
Och som jag sa så har kyrkan som uppdrag att fortsätta på Jesus verksamhet. Så även vi ska medverka till att upprätta både människor och vår värld i väntan på Herrens dag.
Paulus är inte rädd för döden
Paulus skriver till de kristna i Filippi om döden. Även där har jag som yngre tagit till mig orden ganska lättvindigt, klart att han skriver så, det här är ju bibeln!
Men även Paulus var en riktig person som du och jag. Och han verkar mena det han säger! Han är orädd inför döden.
Nu har väl i och för sig Paulus varit nära döden många gånger då han retat upp folk med sitt predikande så han är väl lite mer van. Men ändå.
Paulus lever även han utifrån evangeliet om att Jesus segrat över döden. Och att vi, vare sig vi lever eller dör, rör oss mot hans stora uppståndelses dag. Han räknar med att allt det han upplevt hittills av livet tillsammans med den heliga Anden eller i kyrkans gemenskap är en försmak av Guds rike här och nu.
Håll fast vid honom
”Det finns en frälsare och det är inte du”.
Så sammanfattade någon evangeliet. Vi är ofta maktlösa inför livet. Ibland är vi nere på Jobs nivå så att vi knappt längre orkar mer.
Paulus skulle sagt att när jag är svag, då är jag stark, för då söker jag fäste i den som är större än jag själv.
Evangeliet har nått oss, om Jesus förmåga att rädda ur dödens grepp. Må vi aldrig stå utan hopp utan hålla fast vid honom.
Kommentera det här inlägget