En predikan som också är en kyrkopedagogisk lektion
Annandag påsk 2024
Detta är predikan på annandagen som jag till slut aldrig höll eftersom det hade blivit missförstånd om hur annandagsgudstjänsten skulle gå till. Så då hamnar den direkt på bloggen istället. Hoppas den är till glädje!
Min berättelser och Guds berättelse
Annandagen är en dag då vi får börja försöka navigera i det här nya landskapet som påsken ger. Vi har tagit del av det stora evangeliet och sedan är annandagen liksom dagen för frågan om hur det budskapet tar plats i våra egna liv.
Så då är det härligt att vi är tillsammans med Emmausvandrarna idag (vi har nyss läst Luk 24:13-35). På många sätt är det just det som händer med dem. De är på sin vanliga väg till Emmaus och så är den uppståndne där med dem i vardagen.
En pedagogisk modell
Men lite kuriosa (som vi nog ska ha glädje av snart) kan jag berätta att just den berättelsen är väldigt populär inom den kristna pedagogiken. Den blir där som en pedagogisk modell för hur kristen undervisning kan fungerar. Häng med!
De båda lärjungarna går från Jerusalem. De har fått mycket att tänka på och det känns säkert rätt rörigt för dem alltihop. Tankar snurrar hit och dit. Men så kommer det en främling (Jesus) och går ikapp dem. Det är då alltså främlingen som är förebilden för pedagogen eller själavårdaren i berättelsen kan man säga. Klart Jesus är en pedagog, det är ju genom honom vi lär känna Gud.
De får berätta
Och pedagogen börjar med en fråga. Vad är det ni talar om? Han får ett kort svar, det är samma som alla talar om nu, vet han ingenting? Och det är ju ironiskt för Jesus vet ju mycket väl vad som hänt, mycket mer än de själva vet. Och så är det ju också med lärare, de vet en hel del mer än eleverna men ändå kan de välja att göra som den här främlingen och låta dem själva berätta. Vad har hänt? Och då börjar de berätta.
De berättar kanske lite försiktigt först, de vet ju inte om främlingen är att lita på, vilken sida är han på? Först kallar de Jesus för en profet och beskriver lite sakligt att han blivit utlämnad och dödad. Men sedan vågar de säga vad de själva tänker om honom.
”Vi hade hoppats att han var messias, den som skulle befria Israel”. Nu är det nog lite mer känsla i rösten kan man tro, för det här betyder ju något för dem!
Och de berättar om kvinnorna vid graven som hittat den tom och om änglar som talat om att Jesus lever. Det är just där de är i tankarna nu. Vad ska vi tro om det här? Och de har fått klaga och undra och berätta om vad de varit med om och Jesus tar det lugnt och säger länge inget alls. Tack vare lite tålamod från hans sida har deras berättelse fått tydligare konturer för dem.
Del i Guds berättelse
Då börjar främlingen tala med dem om bibeln. Pekar på olika bibelställen som antyder att Messias skulle lida och dö, var det inte det här som skulle hända? Deras egen erfarenhet ställs tillsammans med den stora berättelsen om hur Gud handlar i världen och de får fundera på om det kan vara så att det de är med om passar in som en liten bit av allt det stora! Det blir tydligt vad bibeln säger om det de varit med om.
Och de kan inte höra nog utan ber honom stanna och de ska äta tillsammans och när främlingen bryter brödet så känner de plötsligt igen Jesus. Där faller bitarna på plats för dem. Det de varit med om, berättelsen om Guds frälsning, brödet och vinet. Ett ögonblick då tron blir levande i deras eget liv! Sedan är han lika plötsligt borta.
Börja göra något
Och då bryter de upp och går tillbaka. Då säger religionspedagogerna att vi också får börja omsätta vår tro i handling, i att göra något, innan vi har förstått allt eller så. För lärjungarnas del så började de gå, och sedan får nästa steg lösa sig. Tro är inte bara något i hjärnan eller hjärtat utan ett levt liv.
Nu blev det lite religionspedagogiklektion på annandagen, det var lite oväntat va? det jag visat på är ett bra sätt att tänka för alla som undervisar om kristen tro. Det är bra om man får börja i personens egna erfarenheter och sedan ställa det jämte den kristna berättelsen. Så får de båda ”berättelserna” utmana varandra kan man säga.
Vår påsk i vårt liv
Men tillbaka till oss och denna vår påsk! Jesus är uppstånden, fortfarande! Vi tror att han slår följe med människor nu också. Eller rättare sagt att han är osynlig vid vår sida hela tiden. Ibland kanske vi får en skymt av honom, kanske i nattvarden, men annars är han osynlig.
Det är uppenbarligen så att vi inte behöver berätta något för Gud egentligen. Ändå kan vi ta intryck här av hur tålmodigt Jesus lyssnar. Bra att tänka på när man ber!
Lärjungarna får hålla på länge och väl men till slut kommer de till kärnan i det hela. Inte bara vad som hänt utan också vad det betyder för dem. Och de är ärliga med sina kluvna känslor och sin förvirring. Och han fortsätter lyssna.
Gud lyssnar och talar
Jag tycker jag kan känna igen att när man lyckats få grepp om någon situation man är i, vad det är man tänker och känner, då kan det mycket väl komma upp en tanke av sig själv. Kanske gudagiven?
”Men vad säger din tro om det här Tomas?” Och så får man fundera på alla möjliga aspekter av situationen utifrån bibliska berättelser eller en kristen syn på min nästa och så vidare. Notera att det kanske är först i det här läget som jag alls är redo mentalt för ett litet bibelstudium, man behöver ofta få börja med att bara säga som det är.
En fin sak med att börja tänka på vad den kristna tron säger är att vi kan få en lättnad i att vi inte är de första som känt eller tänkt eller haft det svårt med det här för bibeln är en ganska osminkad berättelse om människor och Gud.
Tron landar i vardagen
Och nu ni, nästa steg! Om jag fått vara ärlig en stund och sortera lite, och sedan fundera på vad den kristna tron har med saken att göra, då sker ofta något fint. Då landar liksom min tro ner i situationen där jag är nu. Lite ”inkarnatoriskt” kan man säga. Jag får omsätta teorin i praktik. Nästan som att få en skymt av Jesus närvaro mitt i allt som sker.
Jag kanske funderar på en jobbig medmänniska, surar lite, kommer på vad som verkligen stör mig, kommer att tänka på min tro och då är det som att Jesus landar ner i just den här situationen och när jag sedan ska hantera min jobbiga medmänniska blir det att jag får fortsätta med det här tillsammans med Gud och be och vara så vis jag kan.
Tröga till att tro
Jesus säger lite hårda ord till emmausvandrarna. Att de är tröga till att tro. Och det är jag också, det tar i regel lite för lång tid innan jag börjar blanda in tron i det hela.
Jesus berättar för vandrarna om mönstret i bibeln med den lidande messias och menar tydligen att de borde förstått. Har man väl fått upp ögonen för det så finns det där överallt! Och vad det gäller dig och mig så är det just det mönstret även vi måste komma till. Hur följer jag min mästare nu i den här situationen. Jag får försöka likna honom och lita på att han gått före.
Jesus med osynlig
Jag nämnde att lärjungarna sedan börjar gå, innan de har fattat allt perfekt eller så. Man får börja försöka tackla sin situation, det mesta får alltid klarna längs vägen. I min bibelöversättning låter det lite som att Jesus försvinner iväg, jag har förstått att det är en rimligare översättning att han blir osynlig.
De kan inte se honom längre men det betyder inte att han är borta. Han finns där nära hela tiden och när vi fått en skymt av honom är det lätt att ha med honom in i vad vi än möter. Vi tror att han är med.
Det jag vill ha sagt är att som Jesus var nära de där vandrarna så är det otroliga budskapet dagen efter påskdagen att han är lika nära oss. Han är där oavsett men vi behöver påminnas om det och leva utifrån det. I de verkliga och vardagliga liv vi lever, inte som det borde vara eller så. ”Mina ögon är till för att se dig, sjunger vi i en påskpsalm, (hos mig nu), forma sedan mina händer till tjänst och bön”.
Lämna ett svar