Uppståndelsen blir större med åren

Min predikan från påsknattens mässa i Ulricehamns kyrka

Nu några dagar senare kommer här min predikan från påsknattens mässa. Det är ett ganska speciellt predikotillfälle för mest handlar det om att stanna upp inför det stora mysteriet. Men jag fick också höra att detta med den ”åttonde dagen” kan vara okänt för många så jag hoppas den är till glädje!

Tystnad inför mysteriet

Vi stannade upp en stund i tystnad inför det oerhörda mysteriet. Så gör till och med evangeliet självt. Vi får möta ängeln vid graven men själva uppståndelsen är ett så stort mysterium att det är tyst om ögonblicket när den sker. Graven är tom. Den har blivit tom.

Jag har hört om Jesus uppståndelse sedan jag var liten men den blir liksom större med åren. Som barn tänker man väl på ett sätt att nästan vad som helst är möjligt. Inte är det så konstigt att Jesus kan uppstå, jag har läst märkligare saker i böcker. Men det där har ändrat sig i takt med att jag stått inför hopplösa situationer i livet. Saker som det har varit helt omöjligt att se en lösning på. Jag har fått förstå mer av hur döden drabbar och vet att när någon läggs i en grav så är det slutet.

Omöjligt

Vi vet ju så väl allihop att det är omöjligt det vi är samlade kring i natt. Jag får upp ögonen för det ibland när jag får berätta om tron för skolbarn eller vad det kan vara som inte vet något innan. Så får man berätta att vi tror att Jesus dog på korset och att han sedan uppstod och lever igen. Att han fortfarande lever och är med oss och är densamme nu. Och man ser på dem att det är mycket att smälta och själv hör jag ju att det låter absurt och konstigt.

Om detta vore sant, då kastar det allt annat jag vet om världen över ända.

Och så var det när Maria och Maria var de första att få höra budskapet från ängeln. Det här förändrar allt. De kunde inte ta till sig på en gång allt som följer med tillsammans med detta budskap och vi förstår det väl fortfarande inte helt.

Om Jesus uppstod, då var han den han sa att han var, vi kan lita på allt det andra också, då är det Gud som har den slutliga makten, inte de som ser starka ut i världen, inte ens ondska och död. Om jag inte måste frukta döden längre, varför ska jag vara rädd för något annat heller då? Det är såsom han har sagt. Var inte rädda.

Framtiden

Och framtiden förändras. En dag ska liv följa på död överallt. Precis som döden inte fick sista ordet på långfredagen så kan denna världens och våra egna långfredagar till slut en gång i framtiden som ligger i Guds hand vändas i påskdag.

Ingen kunde ha väntat sig det. Vi har som parallell inatt berättelsen om Israels befrielse ur slaveriet i Egypten. En räddning från närapå död till istället ett nytt liv. Ett liv där de inte längre är slavar under någon farao utan fria, Guds eget folk.

Så är det också med vår påsk. Vi lyder inte under någon annan herre, inte egentligen, vi får tillhöra Jesus. En Herre som älskar oss, som lidit för oss och gett sitt liv för oss.

Den åttonde dagen

Vi får höra om gryningen efter sabbaten, den första veckodagen. Detta är en soluppgång för alla som är i mörker och i dödens skugga.

Man brukar tala om den åttonde dagen. Den sjunde dagen avslutade Gud sin skapelsevecka med att vila. Det var den första veckan det. I bibeln, liksom i gamla almanackor hos oss börjar veckan på söndag och slutar på lördag, lördag är sjunde dagen.

Jesus har gått igenom allt sitt arbete, spridit och förkroppsligat Guds rike, på sjätte dagen, då människan skapades, då hängde han på korset för att återställa oss och förena oss med Gud på nytt. Sjunde dagen var det fullbordat och han vilade i graven från sitt verk.

Men nu skapar han något nytt. Livet i nytt ljus från löftet om Jesus seger över det onda. Det är den första dagen i det nya, den åttonde dagen på veckan. Vår dopfunt är åttakantig för att påminna oss om det. Och vi fortsätter att samlas den åttonde dagen för att komma ihåg det, söndagen. Herrens dag.

Världens ljus

Vi har tänt våra ljus från Kristusljuset. Kristus som är världens ljus Vi sitter med dem nu. Vi började i mörkret och natten och i våra liv känner vi till mörker, rädsla, hopplöshet alltför väl. De verkar så starka, de får säkert sista ordet till slut, tänker vi. Men vi har tagit emot evangeliet nu.

Vi får ta det till våra hjärtan och låta det lysa upp vårt mörker. Kanske är det vår allra viktigaste uppgift som kristna här i världen, att vända oss till Gud för att ta emot hopp och kraft. Och vi får bära med oss dem när vi går härifrån och tänka att vi själva är som kvinnorna i evangeliet. Vi har hört om Jesus uppståndelse, vi har åtminstone anat tillräckligt mycket av vad det innebär och vi får bära ljuset vidare till andra.

Trosbekännelsen är en lovsång, en påminnelse till oss om det goda vi fått del av. Låt oss stämma in i kyrkans tro.