Jag har läst ”Low anthropology” av David Zahl
Low anthropology
Jag har läst/lyssnat på denna bok av David Zahl efter tips på internet. Det är en teologisk bok på sitt sätt men egentligen nämns Gud ytterst lite. Fokus för boken är istället frågan:
Vad blir följderna i våra liv om vi har en hög eller låg syn på vad människan klarar av?
I min egen lutherska kyrkotradition har vi haft en mycket låg människosyn. Man har betonat att vi alla har del i arvssynden och därför från början är fast i att inte kunna leva som Gud vill. Man har gått så långt att man talat om människans totala syndafördärv. Guds avbild i oss har blivit helt förstörd genom synden.
Anledningen till att man gjorde det var att betona att det är ”nåden allena” som gäller. Allt i vårt förhållande till Gud är beroende av att Gud räddar och hjälper oss i sin godhet.
Motsatsen vore ju att tänka att människan själv kunde göra något åt sin situation. Skärpa sig.
Jag har nog alltid tyckt det är i starkaste laget att säga att människan är helt fördärvad. Det är ju inte så det ser ut i vårt samspel med varandra? Många gånger tar vi ju faktiskt hand om varann rätt bra?
Att ha rimligare förväntningar
David Zahl ger övertygande skäl till varför det är bra att ha en ganska låg syn på människans förmåga. Framförallt lyfter det av oss den tunga bördan av att vi borde klara mer än vi gör.
Man är ju bara människa.
Vanligt uttryck
Ofta tänker vi oss nog att ”alla andra” är lyckliga och slipper kämpa som vi gör. Och om vi bara kunde lösa några grejer till så skulle det kunna bli så för oss också. Livet blir ett enda väldigt självförbättringsprojekt just eftersom vi lever i en tid med både höga ideal och en tro på att det borde kunna vara möjligt för oss att leva upp till dem.
Bröllop som exempel
Ett intressant exempel som kommer upp är kring bröllop. Där frodas verkligen idealbilderna av hur relationer ska se ut och själva brudparet idealiseras en hel del. De är så fantastiska människor! Står där i extra fina kläder i vacker miljö för att framhäva hur de lyckats få till livet. Lyckliga i alla sina dagar.
David Zahl tipsar om den här roliga filmen på youtube med ett bröllop utifrån en mycket lägre människosyn:
(Om du nu inte orkade titta kan jag återge lite. Brudparet erkänner sina olika svaga sidor offentligt och församlingen svarar att de också allihop är folk som har svårt att klara av allt i livet ”we have all been idiots” säger de i kör, vilket jag tycker är jätteroligt. Brudparet byter också kort på varandra som barn för att komma ihåg att den andre i grunden är liten och sårbar och formats av sin livsväg.)
Ser detta problem överallt
När jag läste boken tycker jag att jag sett det här problemet överallt. Vi lider mycket under alltför stora förväntningar på oss själva och varandra. Livet skulle innehålla mer nåd och barmhärtighet om vi hade en lägre syn på vad man kan förvänta sig av oss.
Det är det som är paradoxen. Att det blir positiva följer för oss att ha en negativ människosyn.
Kyrkan har ju detta naturligt eftersom vi talar om människan som ”syndare”. Just en sådan sak som låter väldigt negativt men som paradoxalt ger utrymme för nåd och kärlek i våra liv.
För att återvända till arvssynden och det totala syndafördärvet så tror jag att även det var tänkt att vara en slags tröst. Annars blir det lätt att en annan tanke tar grepp om oss. Att även om vi inte kan bli bättre på egen hand så borde vi kunna det tillsammans med Gud? Den så kallade ”helgelsen”.
Läs mer här om ”helgelse för lutheraner”.
Men då växer ju bördorna igen! Och vi kommer märka att det går trögt med att bli så värst mycket bättre. Då måste vi hålla fast vid att Guds nåd fortfarande gäller även för oss.
Vad säger du?
Hur tänker du om detta med att ha en alltför hög eller kanske för låg syn på människans förmåga? Skriv en rad och berätta!
Lämna ett svar