En dikt om sorg på Vandra Vägen.
Jag skrev den här dikten för en tid sedan då årsdagarna passerade för min pappas och systers bortgång. Hoppas den kan vara till igenkänning eller glädje för dig.
Efter ett år
fortsätter jag att
byta kompresser
på hjärtat.
Står vid gravarna och
lyfter på bandaget.
Känner efter hur såret känns
numera
syns det nog inte alls
på mig
sorgen finns där
jag är tyngre
och själv känner jag
hjärtat blöda
under huden.
Vid graven
När jag luftar under
gör det ont
och gott
på samma gång.
Liknande inlägg
-
Fallen
Poesi på Vandra VägenAlla tror på den fallna människan. Alla som satt ett lås på något. Alla som tvekar att sätta barn till världen. Alla som satt på sig en mask som på samma gång är skydd och förklädnad.Det svåra är att tro en människa kan resa sig igen. Svårt[…]
Kommentera det här inlägget