”Detta är vägen”

Min predikan om Jesus som vägen. Och lite starwars…

Här är predikan jag höll i Ulricehamns kyrka och i Brunnsnäs igår på fjärde söndagen i påsk. Jag försöker mig på att tala lite om starwars och ”mandalorian” för att illustrera den kristna vägen. Och så finns det med lite bonusmaterial!

Ett säkert sätt att misslyckas

Ett säkert sätt att misslyckas med sin predikan är nog att utgå från någon tv-serie eller film och sen hoppas att ni som lyssnar alls känner till den så att ni är med på noterna. Men man får ju chansa ibland, så nu kör vi!

Men jag håller er på halster lite för jag vill först påminna om att 8 maj närmar sig. Vad händer då? Jo då släpps hitta-ut-kontrollerna i Ulricehamn. Som man får gå runt i skogarna och leta upp under sommaren. Jag är en avdankad orienterare så jag tycker det är väldigt roligt att få dra runt med karta. En stark rekommendation!

Världens bästa orienterare

När man är ute och letar kontroller så följer man förstås sin karta, kanske kompass. Det finns förstås också lite risk att man går vilse. Man följer vägar och stigar så länge man kan men i regel sitter kontrollerna lite utanför stigarna eller hur?

Man får ge sig ut i obanad terräng den sista biten. Det kan vara det svåraste. Och kanske lite läskigt att vara ute på måfå.

Men såvida det inte är exakt 8e maj så brukar man märka när man närmar sig att det visst finns en stig. En liten lätt upptrampad stig av orienterare som gått före. Och den kan man följa så brukar det vara väldigt pålitligt. ”Titta en orienterarstig” säger vi då.

Nu får ni tänka er att Jesus är världens bästa orienterare. Han har varit före överallt. Och han har väldigt stora fötter som gör väldigt stora spår.  Där han gått har det blivit en stig på en gång. Och den får vi följa.

Jesus egen väg

Väg eller vandring är lite av en älsklingsbild jag har. Jag har till exempel en blogg som heter Vandra Vägen. Som av en slump är det dit ni får gå om ni vill ha den oförkortade versionen av den här predikan för här hade jag tänkt flyta ut i en ganska lång utläggning om ”den breda och den smala vägen” Jesus talar om och om allvaret i att hela vår civilisation är på en ohållbar kurs om vi inte kan hitta en annan väg.

För att bespara er så kan vi bara konstatera att Jesus visar på ett annat sätt att leva. Med respekt för Gud och hans skapelse, med avvisande av våld och med kärlek till även sina fiender. Man verkar alltid naiv när man säger det men det finns ett fint citat av GK Chesterton för det tillfället:

Kristendomen har inte prövats och funnits otillräcklig, den har funnits svår och inte prövats

När den har prövats, med ickevåld och strävan efter rättvisa och jämlikhet så skulle jag nog säga att den funkat väldigt bra.

Men åter till orienterarstigen. Vad är det för stig vi ska vandra. Som avviker från vad som pekas ut för oss i samhället i stort?

Vägens början

Den vägen handlar på alla sätt om Jesus själv men precis som alla vägar gäller att den förstås har någonstans man kommer ifrån och någonstans man är på väg. Vägen börjar inte med oss, jag vill tänka att den började med påsken, den vi fortfarande firar.

Vår kristna väg började när Jesus gick ur graven. Vi har ju stått där i påsken och tagit in att här börjar verkligen något nytt med andra förutsättningar. Nu har han trampat upp en helt ny stig, en helt ny väg att gå som inte fanns förut.

 Det är hela tiden Jesus seger över synd och död som är grunden vi står på. Utan den skulle egentligen allt vara fåfängt. Och Jesus säger oss ”Den som följer mig ska inte vandra i mörker utan ha livets ljus”. Och samtidigt som han vandrar ut ur graven tar han upp oss på sin väg! Han går före och han går med.

Vandring dag och natt

För sedan är tron också en vandring. Vi kan tänka på läsningen från gamla testamentet, sedan Gud räddat folket ur slaveriet vandrar de tillsammans med varandra, och Gud är också med dem! Som en eldpelare om natten och som en molnpelare om dagen.

Och från påsken får tänka oss lärjungarna i Emmaus som upptäckte att Jesus hade varit med dem på vägen fast de inte förstått det. Att han finns dold ibland oss i den här gemenskapen som fått hans nya bud att älska varandra.

Jag tänker på de där eld och molnpelarna att det är lite tufft att de ska gå både dag och natt men så vet jag också att vår vandring genom livet går genom både ljusa och mörka dagar. Ibland märker vi mer än ibland att vi behöver livets ljus med oss för att det är så svårt. Svårt att orka och svårt att hitta vägen. Vi behöver en medvandrare som delat allt med oss. Det stod så vackert:

Han som dött för oss för att vi ska leva tillsammans med honom, vare sig vi nu är vakna eller sover

Målet i fjärran

Och vägen har ett mål. I fjärran. Det som började vid den tomma graven ska sluta när alla gravar är tomma. När Guds dröm för världen en dag blir verklighet. Jesus uppståndelse är det som gör att vi vågar hoppas på att den dagen ska komma. Vi har fått en föraning om att allt ligger i Guds goda händer.

Målet kanske är avlägset i vår vardag men det ger ändå mening åt allt. Ingen godhet är förgäves för godhet ska en dag vara allt som finns.

Men det är förstås en konst att leva på vägen. Konsten består som vanligt i att påminna sig om sin väg ofta för det är lätt att glömma. Nu kommer den populärkulturella referensen som ni väntat på!

Mandalorierna och de kristna

Något starwars-fan här? Det finns en tv-serie om det märkliga folket ”mandalorierna”, från planeten Mandalore. De avviker från andra folk genom sitt sätt att leva. De lever i världen men anpassar sig inte efter den, skulle Paulus ha sagt, utan de håller fast vid sin identitet och hämtar styrka i sina seder.

De är väldigt bepansrade och har rustning på sig. Man skulle kunna tänka på trons rustning i Efesierbrevet.  Och de har alltid hjälm på huvudet.

Det är en underlig kultur och kanske borde kristna verka lite underligare än vi gör sett utifrån?

Det finns förstås saker som är svåra att se som särskilt kristna med dem. Främst att de är någon slags legosoldater. Det är ju ändå mycket pang-pang.

Och det där med hjälmen tycker jag också är lite märkligt med kristna mått. Vi hade konfirmation igår här och konfirmanderna hade gjort masker som de fick ta av sig och lägga på altaret här.

De ligger kvar. Det får vara vår påminnelse när vi går fram till nattvarden att inför Gud behöver vi inte dem. Och vi får samla mod att visa oss som vi är inför varandra också.

Detta är vägen

Men men, det som är väldigt gripande är att när de här mandalorierna ställs inför något svårt val så går de till sin tradition och funderar på hur de ska tillämpa den och sedan säger de till varandra… Någon som vet?

Detta är vägen! Och sedan stretar de på. Det är att leva på det sättet som gör dem till det de är.

Jag har nog också väst ”detta är vägen” ganska många gånger. För man känner inte alltid för allting. Men det är på många sätt våra praktiker som gör att vi håller oss på den kristna vägen.

Man kan alltid fundera på ”måste man göra så och så” men en del saker är helt enkelt såna att de gör oss till det vi är.

Det korta svaret på varför

Så man skulle kunna besvara ganska många frågor om kristen tro så:

Varför ska vi be? -Det är Vägen. Den väg vi fått av Jesus.

Varför ska man vara ödmjuk? -Det är Vägen.

Varför ska man leva i fred med sin nästa och älska sina fiender? -Det är Vägen.

Ibland kanske man ska göra undantag från andra principer av omsorg om medmänniskan? Skulle Jesus gjort det? I så fall är detta Vägen.

Det rör sig hela tiden om en balansakt mellan att ta till sig ett normsystem men inte bli bokstavstrogen. Det är i slutändan Jesus som är vägen.

Att ta hand om en liten på vägen

Det fina med huvudpersonen Mando är att han råkat få en liten varelse att ta hand om. Det förändrar honom, han som är en sådan tuffing visar andra sidor. För oss är detta vägen.

Vi lär oss om att vandra vägen när vi tar oss an de som behöver oss. Det är skolan kan man säga.

Vägen är det lockande med tron

Min gissning för vår egen tid är att det här med den kristna tron som en väg kommer att vara mycket viktigt.

Om nu människor börjar bli nyfikna på den kristna tron så är det för att behöver en väg.

Man kanske tänker det mer än man tänker på sin tunga syndabörda (som kyrkan kanske oftare predikat).

Man behöver en riktning, och en väg. Man är kanske tveksam till folk som menar att de redan är framme men man vill gärna lyssna till någon som gått en bit. Man behöver ett hopp och en tillhörighet. Man kanske är tveksam till att ha en Herre men visst skulle man ändå behöva en herde?

Vägen som val och som gåva

Jag vet att jag själv behöver allt detta och att det gott för mig att ha en väg att vandra.

Och man kan välja det varje dag, säga att ”detta är vägen, för de kristna och för mig”. Men man kan lika gärna förundras över att jag på något sätt har hamnat på den här vägen. Detta är Guds verk. Han som har dött för oss för att vi skall leva tillsammans med honom.

BONUSMATERIAL

(Det kanske är dumt att verkligen lägga in bortklippta texter såhär men nu sa jag ju så i predikan så jag får hålla det. Här är några tankar om den ”breda och den smala” vägen.)

I andra bibelord talar Jesus om den breda och den smala vägen.

Läser man Lucky Luke brukar ”den breda eller smala vägen” vara uttryck för att vara laglydig eller kriminell men jag tror inte det är poängen från början.

Huvudpoängen är nog att den breda vägen är den som ”alla går”. Det kräver inte något särskilt ställningstagande utan man hamnar på den när man flyter med strömmen och gör som det verkar vanligt. Inte olagligt men kanske ogenomtänkt.

Och så kan man ju tänka sig samhället. Att det finns lite av en tyst överenskommelse om vad livet ska innehålla och vad man ska sträva efter. Villa, volvo, vovve som mål för livet sa man förr. Ni får själva fylla i bättre med vad ni tycker det är som verkar vara mallen i er omgivning.

Vi har ju ett individualistiskt samhälle så det är viktigt nu att man känner att man väljer själv men det är ofta bara en känsla. Det visar sig att alla väljer att vara unika på i stort sett samma sätt.

Enda vägens politik

Politiskt har det ju funnits lite olika vägar att följa men nu lever vi efter ideologiernas död. Det har liksom bara blivit kapitalism och pragmatism kvar för politikerna.

När kommunismen kapsejsade så var det till och med så att nyliberala politiker utropade att deras kapitalistiska politik var ”den enda vägens politik”.

Det var lite om den breda vägen. Jag upplever att få nog är särskilt nöjda med att vara på ”den breda” (eller enda vägen) för den har svårt att riktigt ge oss det vi behöver. Den ger inte mening och sammanhang.

Förstorar man sedan upp våra individuella liv på samhällsnivå känns det lätt som att vara på ett skenande tåg, mitt bland sina egna val hinner man inte riktigt tänka på vart alltihop håller på att ta vägen men vi märker att det inte verkar så bra.

Villa, volvo och vovve låter ju inte orimligt men med tiden har det också blivit tydligt att det hela tiden verkar finnas mer man ska lägga till för att bli lycklig.

Inte ens miljardärer har tillräckligt

Det är omöjligt att resurserna ska kunna räcka till när vi aldrig verkar kunna ha tillräckligt mycket. Vi kan inte titta på miljardärerna som förebilder för de verkar fatta minst av alla.

De tror inte heller att de har tillräckligt! Och inte verkar de bli särskilt goda människor heller. Och om man kan klättra så högt och ändå inte nått det man söker får man nog börja fundera på om stegen står lutad mot fel vägg från början.

Den kris vi ser i klimat, ekologi, demokrati, mental hälsa och så vidare bottnar i en andlig kris. I ett skadat förhållande till vår värld och till vår skapare och till våra egna själar.

Att följa Jesus väg kunde vara en väg bort från katastrofen

Jag har hört en utläggning om att Jesus kanske hade hatet mot romarna i tanken när han talade om den breda och den smala vägen. Att många verkade vilja ha ett väpnat uppror.

Den smala vägen var hans egen väg, som innebär kärlek till och med mot sina fiender. Han såg att uppror kommer leda till katastrof (vilket det också gjorde år 70 då romarna krossade hela folket) men menade att det fanns en annan väg.

”Han har stigit ner till oss från höjden, för att styra våra fötter in på fredens väg”.

Och kristna har hävdat sedan dess att det finns en annan väg. Att man kan göra motstånd mot det onda utan att ta till dess metoder. Att fred är vägen till fred. Man verkar i regel väldigt naiv när man hävdar det. Men man kan då återvända till GK Chestertons ord:

Kristendomen har inte prövats och funnits otillräcklig; den har funnits svår och inte prövats.