Det himmelska Jerusalem kommer ner som en brud.
Så här ser det ut i Gustav Dorés illustration av bibelns sista kapitel. Guds seger över ondskan har blivit påtaglig verklighet och Gud har blivit allt i alla.
Det där med den sista tiden är intressant. Det verkar som att människor i alla tider tänkt att just de lever i den sista tiden. I en del kretsar är det än idag populärt att försöka förutsäga när den ska inträda och exakt vad som ska hända då, trots att Jesus är rätt tydlig på den punkten. ”Ingen känner dagen och stunden”, utom Fadern själv. Den kan komma förr, den kan komma senare. Ingen vet och det är inte vår sak att spekulera utan att leva trogna Gud tills tiden är inne.
På ett sätt är det förstås så att vi alla lever i den sista tiden. Vår egen tid är utmätt, vi blir inte hur gamla som helst. Men jag fick också en intressant tanke från läsningen av ”utan västerländska glasögon”; tänk om det det är så att den egocentriska världsbilden spelar oss spratt även på detta område? Kan det vara så att vi tänker att Herrens dag ska inträffa under vår livstid eftersom:
”Inte kan väl det väl vara rimligt att något så väldigt viktigt händer utan att jag är med” (påhittat citat)
Det kanske är något som tilltalar oss i att vi skulle leva i den mest betydelsefulla tiden i världshistorien? Jag tror att vi många gånger utgår från att det måste vara så?
Nu tänker jag att det skulle vara bra att skriva mer om tidens slut (världens undergång kallas dagen ibland, jag tycker det är en dålig benämning även om det på ett sätt kanske stämmer) här vid tillfälle, skulle det vara uppskattat? Och vad tycker du om dagens tanke? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar