Det var lite äventyrligt för på något sätt hade jag glömt mina papper hemma men jag hade datorn i väskan och kunde få med lite stolpar till predikstolen men jag talade betydligt mycket friare än det som står här. På gott och ont som alltid.
Hoppas att det här kan vara till glädje för dig!
11 efter trefaldighet 2017, Tro och liv
Dagens rubrik för bibeltexterna känns för mig väldigt uppfordrande. Tro och liv. Se till att de går ihop. Lev som du lär. Och bibelläsningarna är också i sig själva ganska kärva. När jag var yngre brukade jag svara Jakobsbrevet 1:22 när jag fick frågan om vad jag hade för favoritbibelord. ”Bli ordets görare, inte blott dess hörare, annars tar du miste”, jag var ju yngre så jag trodde nog högre om mig själv då att jag skulle lyckas skärpa mig och leva helhjärtat efter Guds bud. Och i evangeliet så är det nog det Jesus far efter när han kritiserar fariseerna. De lär ut bra saker men de lever inte som de lär.
Nu när det är jubileumsår för Luther och reformationen så kan jag ju säga att han tyckte det här var typ den sämsta texten i hela bibeln. Han hade nog gärna rivit ut jakobsbrevet för här verkar det ju stå motsatsen till att vår frälsning är helt genom Guds nåd. Man måste också göra goda gärningar, vad är det för elände? Men nu var trots allt inte han heller fullkomlig och jag tror helt enkelt han missförstod det här. Jag kommer till det snart.
Det finns några fina latinska ord som hänger ihop med det här. Det sägs då att ”lex orandi, lex credendi” och betyder ungefär att ”som vi ber så tror vi”. Man kunde lika gärna säga tvärt om, som vi tror så ber vi. Poängen är att den kristna lärans innehåll och hur den sen ser ut i våra liv ska gå att förena. Man kan inte be böner om att det ska gå illa för andra samtidigt som man har tro på att Gud vill allas bästa, till exempel.
Det läskiga och spännande är att man kan bli ganska avslöjad av sig själv då. Jag säger att jag älskar mina medmänniskor men märker att jag i alla fall kanske inte tycker det är viktigt nog för att jag ska orka göra något eller be för dem ofta eller så. Ett sätt att se det är ju då att vi inte riktigt får ihop det med tro och liv. Man kan också säga att tro och liv ALLTID hänger ihop men att vi på ett djupare plan har en tro som ser annorlunda ut än den vi säger att vi har. Vi är ju kristna men ibland kan man känna att man nog ändå i praktiken är ateist. Många gånger skulle det inte märkas särskilt mycket skillnad i mitt liv om jag tror på Gud eller inte, det påverkar inte mina val så värst alltid.
Det blir onödigt hårt att säga så. Det är mer sant att vi har både ock i oss. Vi är troende och otroende.
Nu åter till jakobsbrevet. Bli ordets görare, inte bara dess hörare.
Annars är du som någon som ser sig i spegeln men snart glömmer bort vad han såg.
Att vara ordets hörare, det var ju det vi var nyss och är nu. Vi har fått lyssna på bibelordet. Vi kan ju också läsa det själva men de här är det vanligaste sättet i kyrkans historia att ta del av bibeln. Det Jakob INTE skriver är att det skulle vara något dåligt med att höra eller läsa bibeln för man borde hålla igång och jobba en massa istället. Den som skrev brevet tyckte snarare att det var alldeles självklart att man mediterade över bibeltexter, de var ju judar.
Det är ett väldigt vackert sätt att uttrycka det på, att läsa bibeln är som att se sig i spegeln och se hur man ser ut, vem man är. Det finns många dumma bilder av bibeln som mest av allt regelbok. Mest av allt är bibeln en stor berättelse om Gud och hans folk. Hur Gud tar hand om Adam och Eva, Abraham, Paulus och allihop, det är en titt i familjealbumet. Så här är det att vara människa, och så här är livet utifrån tron på vår Gud.
Det är inget fel i att höra ordet hur mycket som helst. Vi behöver verkligen hela tiden återvända till bibelberättelserna. Kommer det en text i kyrkan var tredje år så är det ju inte oskäligt ofta att höra på den då liksom. Problemet är att vi så lätt glömmer vem vi är så fort vi lägger ifrån oss bibeln och går ut ur kyrkan och fortsätter leva som om Gud inte finns och det egentligen är sånt som ekonomin eller status som är riktigt viktiga för våra liv. Det är i det sammanhanget Jakob skriver. Vi måste hitta olika vanor och sätt att få in tron i vardagslivet för att påminna oss själva. Inte som Luther tänkte att vi försöker vinna Guds välvilja och den har vi ju redan, vi har Guds nåd som gåva. Men för att ha någon glädje av det måste vi ju komma ihåg det.
Att be till exempel är ju ett bra sätt att påminna sig om att världen är Herrens och vi är i hans händer. Vi är inte Gud själva utan behöver vända oss till någon större. Vi har påmint oss om vad det är vi sett i spegeln sedan tidigare, vilka vi är.
Goda hjälpsamma gärningar eller gåvor är också sådana påminnelser. Jag är en som fått mycket, nu har jag en chans att ge så den borde jag ta. Det har min herre ju faktiskt sagt, och så påminns man. Tron och livet knyts samman.
För att återvända till det där med lex orandi och grejer så kan man ju säga att summan av våra vanor säger en hel del om vilka vi är och vad vi tror på när det kommer till kritan.
Lämna ett svar