Om Tomas Jarvid

Jag bor i Husaby vid foten av Kinnekulle. Där är jag också församlingspräst i Svenska Kyrkan för Husaby och Ledsjö församlingar i Götene pastorat. På den här bloggen skriver jag ner tankar om vandringen som kristen.

Vad är faran med att göra goda gärningar?

Extra svårt att vara ödmjuk om man är felfri som Jesus?  Här räddar han ett bortsprunget får men kommer ändå ihåg att han lever av Guds nåd.

Extra svårt att vara ödmjuk om man är felfri som Jesus? Här räddar han ett bortsprunget får men kommer ändå ihåg att han lever av Guds nåd.

Som fortsättning på tankar jag fått med mig från präst och diakonmötet vill jag idag skriva om varför det egentligen är så hemskt med goda gärningar i luthersk tradition. Kanske går det också in i sådant som det stått om i media senaste tiden där det kommit kritik mot ”pk-eliten” som ”tror de är så goda”?

Det är givetvis på ett sätt så att det alltid varit något väldigt gott och viktigt att göra goda och kärleksfulla gärningar även som lutheran men det har också ofta funnits en tvekan. Det finns ju alltid en risk att jag använder mig av dessa goda eller fromma saker jag gör för att försöka göra mig förtjänt av frälsningen. Och gör vi det så ratar vi förmodligen nåden och det Jesus gjort för oss för att vi tycker vi klarar oss bra ändå. Så ungefär ser logiken ut.

Jag tänkte försöka skriva om scenariot till lite modernare språk (med lite hjälp av Jesper Svartvik) så får vi se om det blir samma sak:

Problemet med att göra goda gärningar är att vi blir alldeles för fästa vid dem. Vi kan bli självcentrerade av att fundera för mycket på goda saker vi gör. Blir vi det stängs vi in i oss själva och blicken för att vi trots allt ändå bara ger av sådant Gud i förlängningen gett oss försvinner. Luther talar ju också om detta med att bli ”inkrökt i sig själv” och att det är problemet med oss människor. Att bli ”fascinerad av sin egen godhet” är en sådan risk.

Man kan bli fast i sin egen lilla värld av ganska olika skäl. Det är en väldigt annorlunda upplevelse att vara inkrökt i sig själv på grund av stark skam eller skuld som har grepp om oss. Att vara stolt och berusad av sin egen godhet är förstås en mycket angenämare känsla men ur ett kristet perspektiv kanske det ändå är ungefär samma sak som händer med oss. Dörren till Gud stängs. Vi fastnar i oss själva, mig och mitt, och ser inte att vi lever av gåvor.

En lärare jag haft uttryckte det så att ”lagen är på något sätt roligare än nåden”. Det är väldigt lockande att fastna i att värdera sin egen godhet eller fromhet (man kan vara skeptisk på samma grunder till goda som till fromma gärningar). Att leva av Guds nåd tilltalar inte vårt ego. Över huvud taget hänger detta med att påminna sig om Guds nåd väldigt mycket ihop med att vara ödmjuk tänker jag mig.

Man kan nog säga att faran med goda gärningar inte är gärningarna i sig utan att vi blir alldeles för fästa vid tanken på vår egen godhet. Om man kunde göra gott och samtidigt komma ihåg sina brister och sitt beroende av Guds nåd är det ingen fara på taket.

Vad säger du som läser om detta? Hur klingar det i vår samtid? Skriv en kommentar!

Vad är egentligen Guds nåd?

Nåd i psaltarpsalm 23.

Nåd i psaltarpsalm 23.

”Nåd” var temat för präst och diakonmötet jag var på nyligen. Det kom fram att ordet nåd till stor del är att ord som används bara i kyrkliga sammanhang. Undantaget är att många talar om nåd när de upplever brist på den. ”Finns det ingen nåd?” kan man säga när man tycker att det är grymt när det inte går att få någon ytterligare chans eller man möter hårdhet och obarmhärtighet på ett eller annat sätt.

Annars förknippas nåd mycket med att ha gjort något fel och bli förlåten för det. Att bli benådad om man så vill. Det där är en betydelse som säkert kommit in mycket från kyrkligt håll (även om det ju också är så i rättsväsendet där fångar kan be om benådning). I kyrkan har man ofta starkt betonat syndernas förlåtelse och då är ju nåd att Gud förlåter fast vi inte förtjänat det.

Det där är nog bra många gånger men det innebär att ”nåd” förknippas med något negativt. Man behöver bara nåd om man misslyckats. Och DET är verkligen inget bibliskt sätt att se på nåden.

”Den nåd som bar mig intill nu”

 

Citatet är från psalmen ”amazing grace”. Det sammanfattar mycket. Nåd handlar om Guds upprättande och nyskapande verk här i världen. Som pågår hela tiden. Att jorden ger sin gröda eller att vi får vara friska är ju inget vi har rätt till utan en gåva. Strängt taget även detta att vi finns till. Det är också nåd. Något vi fått oförtjänt.

Och att Gud leder oss med sin nådiga hand märker vi inte alls bara i de härliga glada stunderna. I gammal tradition talar man om ”nådens ordning” och säger då att även detta att man drabbas av dåligt samvete så att man så småningom kanske förändras till det bättre och vänder sig till Jesus för att förändras, det är också ett tecken på Guds nåd. Att Gud verkar i våra liv, även om det inte känns gott just då så är det ju gott för oss i längden.

I bibeln talas det också om ”Nådegåvor” och det handlar också om detta. Att man kanske är extra bra på något för att Gud så att säga låtit sin nåd överflöda hos oss på något visst område.

Glömde jag något viktigt nu? Eller har du någon fråga? Skriv en kommentar!

Vad är egentligen dyrbar äkta nardusbalsam?

 

Nardostachys jatamansi

Nardostachys jatamansi

I evangelietexten någon söndag tillbaka står det om kvinnan som bryter upp en flaska dyrbar äkta nardusbalsam för att sedan hälla den över Jesu hår. En helhjärtad kärlekshandling som stack i ögonen på de andra närvarande genom sitt överdådiga slöseri. Jesus gav henne rätt och det finns mycket att säga om detta men nu undrar du säkert som jag:

Vad ÄR egentligen nardusbalsam?

Efter lite eftersökningar på internettet har jag hittat en del spännande. Framförallt har jag förstått varför den där balsamen var så dyr.

Nardusolja var väldigt populärt i antiken och man verkar ha haft lite olika stil på oljan i olika delar av världen. Råvaran var då (som nu för den delen) rotdelen till växten Nardostachys jatamansi. Du ser den på bilden ovan. Man kan ju tänka sig att det går åt ganska många sådana rötter (de är 4-10 cm långa) och dessutom växer de på mellan 3000 och 5000 meters höjd på klippväggarna i Himalaya. Att det kom långväga ifrån borde inte behöva vara en överraskning för handeln var väldigt utvecklad och välfungerande under romartiden.

Nardusen kan ha varit så populär att även andra parfymer kan ha kallats nardus för att de skulle sälja bättre. Det sägs ju också rakt ut att den kvinnan gjuter över Jesus är äkta. Nardusen kunde fungera både som parfym, rökelse och som bedövningsmedel. Det finns också de som hävdar att den är bra mot sömnbesvär och vid barnafödsel.

Man kan alltså möjligen läsa in en del symbolik i den där nardusbalsamen i evangeliet grundat på de användningsområden den hade i vanliga fall.

I bibeln nämns nardus även på några ställen i den erotiskt laddade kärleksdikten höga visan. Det kanske är en ännu bättre ledtråd om hur vi ska förstå evangeliestycket? Att detta med att slösa med nardus har med kärlek och hängivenhet att göra?

Det är annars en enkel men vacker betraktelse att hos Jesus finns det en himmelsk doft mitt på jorden.

Vad säger du om detta med nardus? Vet du något ytterligare?

11 blandade tankar efter präst och diakonmötet

Vet inte om det här har hänt någon gång men Om det har det är det såna här grejer man kanske berättar för de andra om på präst och diakonmöte?

Vet inte om det här har hänt någon gång men Om det har det är det såna här grejer man kanske berättar för de andra om på präst och diakonmöte?

 

1. Det fick bli en blandade tankar-bloggpost idag fast det inte alls är söndag. Jag har tillbringat några dagar i Göteborg på präst och diakonmöte så jag har en del tankar som jag gärna ger luft åt.

2. På väg till Göteborg greps jag plötsligt av en misstanke. Stiftskansliet i Göteborgs stift är inrymt i det höga rödvita hus som kallas ”läppstiftet” efter sedvanligt vitsigt Göteborgsmönster. Nu gick det upp för mig att det kanske är ett enda stort göteborgsskämt att de lagt kontoret där. ”Klart att ett stiftskansli ska ligga i läppSTIFTET, haha”. Det är verkligen att driva ett skämt långt det….

3. Detta med präst och diakonmöten (förr träffades prästerna för sig) är en lång tradition som nog hållit i sig ända sedan landet kristnades mer eller mindre. På medeltiden blev prästerna också kallade till biskopen med några års mellanrum för att få lite fortbildning om vad som gällde framöver och så. Det fanns ju inte så mycket annan kommunikation så lite briefing varannat år eller så var nog välkommet.

4. Det finns ett roligt citat av någon gammal skarabiskop (kanske Helge Brattgård?). Han ska ha sagt ungefär att

Präster är som skit, samlas det för mycket på samma ställe så stinker det men om man sprider ut det noga över jorden så kan det göra god nytta”

En drastisk bild får man säga. Och folklig på landsbygden. Kanske lite hård men han tyckte visst att det var bättre präster var ute i församlingarna än intrigerade och bråkade på något möte.

5. Det var i alla fall väldigt roligt att träffa på en del gamla studiebekanta och andra. Eftersom jag är ny i stiftet så kände jag annars just inte så många men det ska väl ändras över tid.

6. Det är lite kluvet det där med att samla så många präster och diakoner på en och samma plats. Det är ju mäktigt och fint och pampig psalmsång blir det onekligen men lite lätt overkligt blir det också. Det känns lätt som att gudstjänsterna inte riktigt är på riktigt när det inte är någon vanlig församling med. En god påminnelse om att präster och diakoner nog är viktiga för kyrkan men vi ÄR sannerligen inte Kyrkan. Den är vi alla tillsammans.

7. Jag hälsade också på minst två personer som jag bara känt från twitter tidigare. Det var roligt att se att de finns på riktigt. Däremot har jag inte träffat dig Rosa om du läser detta. Det hade varit roligt att träffa min bästa göteborgska bloggföljeslagare men det kommer kanske bättre tillfällen.

8. Vi hade också ett tema för föredrag och annat. Det handlade om det väldigt centrala kristna begreppet ”nåd”. Det var ett bra tema och mycket tänkvärt sades. Jag ska försöka klämma fram några bloggposter med tankar i dagarna (men ni vet ju att det inte alltid har så lätt att bli av nuförtiden).

9. Till slut, efter hemkomsten igår så nåddes jag av budet att Torgny Lindgren har dött. Vi har faktiskt läst en rätt stor del av det han skrivit och hans språk har smugit sig in i en del uttryck i min familj. Läs Torgny Lindgren om du inte gjort det. Gärna ”pölsan” eller ”Ormens väg på hälleberget”. Det är också en fördel att vara hemmastadd i bibeln när man läser honom och det gör det ju ännu roligare.

10. Apropå döden så har jag nåtts av flera ovanligt tråkiga dödsbud den senaste tiden. Ta du och gör som jag brukar göra varje gång jag haft en begravning. Krama om dina närmaste och berätta att de betyder mycket för dig.

11. Frågor på det?

Att skryta om välgörenhet

Passing Collection Plate

Jag har idag glädjen att ha en gästbloggare på Vandra Vägen. Det är Daniel som skrivit här för några år sedan om spel och bibeln. Idag skriver han istället om välgörenhet. Saker som kanske är viktigare än på länge att ta sig en funderare på för många av oss. Ordet till dig Daniel!

Välgörenhet: Är det okej att skryta om de gåvor man ger? Förstärker det din kristna identitet?

Vad är egentligen välgörenhet? En insamlingslåda med en massa mynt i på ett gatuhörn eller kanske i en kiosk? Det kan också vara insamlingsbössa i en kyrkolokal där de trogna förväntas donera en slant? Hur pass förknippad är välgörenhet med kristendomen och religionens skrifter?

Det är väldigt vanligt att många förknippar välgörenhet med religion. Till viss del kan det stämma. Fenomenet återses i många religioner, både inom kristendomen, buddismen, islam och hos många andra. Inom vissa kristna grenar är innebörden att skänka pengar större än att exempelvis visa respekt och medkänsla för en annan människa. Ett tydligt exempel är Mormonkyrkan som aktivt kräver att samtliga medlemmar donerar en större procentsats till kyrkan. Pengarna ska bland annat användas för att finansiera missionsresor, nya kyrkobyggnader och produktion av litteratur.

Kraven kan dock skilja sig kraftigt beroende på vilken kyrka man tillhör, i vilket land man bor i och i vilken kultur man lever i. Många kändisar som anser sig vara kristna, inte minst i utlandet, tycker om att bli uppmärksammade i media när de involverar sig i välgörenhet. Handlingarna borde utan tvekan ifrågasättas ur ett bibliskt och framförallt kristet perspektiv. Är det verkligen kristet att skryta om donationer som involverar operationer, nya sjukhus och skolor?

Utifrån min tolkning av bibeln skulle svaret vara nej. Det är inte kristet att skryta om en handling, i alla fall inte om du vet att det finns andra kristna där ute som inte kan göra samma sak. Storleken eller värdet på din gåva ska och kommer aldrig göra dig till en bättre kristen.

Visserligen händer det att även grenar inom kristendomen uppmanar sina följare att ge något, men oftast bara om de kan. Tittar vi på fenomenet lite närmare och relaterar till det som står i bibeln så ligger fokus främst på att be för de som har det dåligt. Det är viktigt att man som troende har motivationen med sig.

Något annat som väldigt få är bekanta med är att bibeln faktiskt uppmanar till att vara tyst och inte prata eller skryta om de gåvor man ger. Belöningen ska alltså inte komma från samhället, utan direkt från Gud.

Välgörenhet inom kristendomen handlar inte om att skänka pengar eller materiella tillgångar. Det är inte heller ett krav, som många vill påstå att det är. Kristna tror på Guds kärlek och generositet gentemot människan. Att donera pengar eller lottovinster för välgörenhet är och förblir en individuell handling som faller utanför den kyrkliga miljön. Ännu en gång vill jag bestryka att välgörenhet enligt kristendomen är kärlek och inte materiella gåvor.

I Matteus-evangeliet kapitel 25 identifierar sig Jesus med de som är fattiga och exkluderade från samhället. Han lär oss också om det faktum att vi kommer bli dömda. Inte för materiella saker, men snarare för hur vi behandlar andra människor.

Jesus lärde människan att älska Gud och sina närmsta grannar. Och att skänka något i välgörenhet är per kristendomens definition bara en liten komponent eller beståndsdel i religionens helhet.

Är det därför betydelsefullt att vara med i välgörenhetsprojekt? Och hur ska den här hjälpen gå till? Dela gärna dina tankar och åsikter. Berätta hur du anser att världens kristna kyrkor borde se på välgörenhet.

 

En plats där skammen inte är så stor

20 Gill Mary Magdalen  London Tate Gallery

Diakonerna och prästerna i Kinds pastorat (där jag jobbar) hade en träff med Bo-Lennart från Lilleskog om olika själavårdsfrågor. Han är klok och säger mycket bra. Bland annat så talade han om hur det är när en människa går genom svårigheter i livet. Många gånger är de svåra känslorna väldigt starka och inte minst skammen över att man har det som man har det. Skammen gör det så mycket svårare genom att hindra oss från att söka hjälp utifrån. Till slut kanske vi ändå når en punkt då vi inte har något annat val. Vi behöver tala ärligt om det vi bär på för att kunna leva vidare.

IMG_1851

Då är det viktigt att vi hittar någonstans där vi kan få berätta ärligt om hur vi har det. Kanske med en präst eller en diakon (du är alltid välkommen och det kostar givetvis ingenting) eller en annan klok medmänniska. Eftersom skammen är ett så stort problem så behöver vi få vara i en miljö som sänker skammen. En accepterande miljö. En där det jag sägs godtas utan att jag möter moraliserande tillbaka.

Då tänkte jag på söndagens evangelietext. Egentligen på många andra händelser kring Jesus också men det stämde in på söndagens text med.

Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud.Några blev förargade och sade till varandra: ”Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.” Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” (mark 13:3-9)

Några blir arga över slöseriet de tycker kvinnan ägnar sig åt. Och de skäller på henne. Men Jesus står upp för henne och försvarar henne. Det är uppenbarligen så att han låter henne hållas utan att på något sätt reagera som att hon gör något opassande. Och han säger de härliga orden ”hon har gjort vad hon kunde”.

Jag tycker det är en fantastisk förebild i att normalisera och reducera skammen i en känslig situation där kvinnan vågar sig ut på djupt vatten för att göra det hon känner sig manad till.

Vi får försöka vara som han. Och vi får försöka göra att våra församlingar är gemenskaper där det här finns. Att man inte kan skämma ut sig genom att avvika lite utan där vi ser människan bakom. En som kanske ibland inte gör allt på bästa sätt men som ”gjort vad hon/han kunde”. En gemenskap som tar ner skammen och gör det lättare att både andas och att förändras.

Jag har skrivit en hel del om skam här tidigare. Sök på skam i sökfältet eller läs till exempel ”att skamma och avskamma”. Det här är otroligt viktiga grundtankar för att människor ska kunna bli upprättade och Jesus är som vanligt den store förebilden.

 

9 blandade tankar på söndagen

Grodor ur munnen. Man får passa sig för dem.

Grodor ur munnen. Man får passa sig för dem.

1. Glad söndag kära läsare!

2. Idag ska jag återigen fira gudstjänst i bänken. I bästa fall för jag ska också hålla minst 1,75 ögon på barnen så att de inte ställer till något. Det blir nog fint hur som helst.

3. Söndagens texter handlar om ”den kämpande tron”. Jesus blir smord med dyrbar nardusbalsam av en kvinna som uttrycker sin kärlek på detta översvallande sätt. Kanske är hon också den ende som förstår vad som kommer att hända med honom och smörjer honom inför hans kommande död?

4. ”Kristus” betyder just ”den smorde” (en översättning av det hebreiska ”messias”) och så vitt jag vet är det här det tillfälle som finns där Jesus blir smord med olja som de gamla kungarna och prästerna i gamla testamentet. Hans dop handlar nog om något liknande också men då är det ju vatten. Kristus är hur som helst inte Jesu efternamn som många tror utan hans titel såsom Guds utvalde.

5. Jag ska få en gästbloggare snart på Vandra Vägen! Någon gång i de närmaste dagarna återkommer Daniel som skrivit här tidigare. Det ska bli väldigt intressant.

6. I veckan som kommer ska jag på präst och diakonmöte i Göteborg. Min nya stiftsstad sedan jag börjat arbeta i Göteborgs stift. Nu får vi se lite mer hur stiftet är egentligen. Det känns som att det är långt till Göteborg från Dalstorp så stiftsgrejerna känns lätt lite avlägsna.

7. Igår var det vår och vackert väder. Det känns otroligt lockande med en annan åstid. Mest för att det inte är lika omöjligt att få med barnen ut då.

8. Jo, just det. Jag har spelat fiol med ett gäng i Ulricehamn i fredags på folkmusikalisk helkväll. Det känns som väldigt länge sedan jag spelade med V-dalafolket i Uppsala nu men mest av allt är det ju sig likt i spelmanssvängen. Riktigt roligt vad det.

9. Vad gör du idag? Skriv gärna en kommentar!

Istället för ”Carpe Diem” -Vanitas!

 

Foto 2017-03-01 23 03 13

Tavlan ovan föreställer en stor mängd rikedomar samlade på hög. Ägaren syns inte till. Kanske är han eller hon redan död och kan inte längre glädjas över sakerna? Den här sortens motiv inom konsten kallas för ”vanitas” och har faktiskt fått sitt namn efter ett bibelord från predikaren:

”Tomhet, idel tomhet,
säger Predikaren,
tomhet, idel tomhet,
allt är tomhet.” (Pred 1:2)

Andra populära inslag i genren är vissnade blommor eller dödskallar.

I gamla översättningen står det det märgfulla ordet ”fåfänglighet” istället för tomhet och på latin heter alltså samma sak vanitas. Tanken är enkelt sagt att mycket här i livet ser ut att vara fast och pålitligt men i själva verket är det som rök som skingras i intet. Vi är kortlivade och vi strävar med stor möda efter olika saker som också inte har något bestående värde.

Jag roade mig med att göra en liten bild lite i samma stil som det kan se ut på ”inspirationsbilder” eller liknande. På sådana eller på väggar i heminredningen kan man ofta hitta orden ”Carpe Diem” -fånga dagen. Hur skulle det se ut om det istället stod ”vanitas” där? Detta är tomhet och skall förgå?

Vanitas

Vanitas

Carpe Diem och Vanitas står liksom i stark kontrast till varandra som sätt att förhålla sig till tillvaron. Jag tror det finns mycket gott i budskapet om att fånga dagen. Det är många gånger svårt att vara närvarande i nuet och det måste vi kanske alla öva oss i. Samtidigt finns det något slags bismak i detta med ”carpe diem” som säger att vi ska leva för stunden för det är det enda som finns.

Ett förhållningssätt till livet som går mer utifrån ”vanitas” skulle snarare gå ut på att man försöker att leva för evigheten. Göra goda gärningar som lämnar spår och verkligen betyder något. Och att man söker Gud som håller både tid och evighet i sin hand. Ett bibelord från psaltaren kan illustrera detta:

”Äger jag dig i himmelen saknar jag ingenting på jorden”

 

Denna tid på året, fastan, utgår i väldigt hög grad från detta vanitas. Orden under den nedersta bilden sägs i askonsdagsgudstjänsten när man får aska i pannan. ”Kom ihåg människa att du är stoft (omvänd dig och tro evangelium)”.

Det här är långt ifrån något jag själv tänkt färdigt på. Vi får väl tänka tillsammans! Vad skulle du säga är bra med att tänka utifrån ”vanitas” respektive utifrån att snarare försöka ”fånga dagen”? Skriv en kommentar!

Foto 2017-03-08 22 13 02

10 blandade tankar på söndagen

Prövningens stund. Verkligen.

Prövningens stund. Verkligen.

1. Glad och god (men givetvis allvarlig nu när det är fasta) söndag kära läsare!

2. Jag är ledig från tjänstgöring även denna söndag. För ovanlighetens skull flera helger i rad faktiskt. Jag ska i alla fall gå i mässan men det är härligt att få sitta i bänken ibland.

3. Bilden ovan illustrerar söndagens tema: ”prövningens stund”. Det är visst någon som ska testa om det verkligen stämmer att plexiglas ÄR skottsäkert. Farlig bransch. Men poängen är ändå rätt lik som det är i söndagens texter. Det är när saker (sånt vi litar på i livet, vi själva och så vidare) prövas man märker vad de går för.

4. Tankeläsaren (m.m) Henrik Fexeus sågar för övrigt bönen Vår Fader i en av sina böcker. Detta med ”utsätt oss inte för prövning” tycker han är det dummaste han hört. Vi behöver utmaningar för att förbli levande. I min hjärna brukar de orden betyda ”pröva oss inte så över vår förmåga att det knäcker oss” eller något sånt men det är ju faktiskt inte så vi säger.

5. Idag hör man i alla fall bland annat om hur Jesus prövas i öknen och hur Adam och Eva lockades till uppror av ormen. Centrala grejer verkligen. Och så har man chans på att be med litanian.

6. Jag har nu sett några av de gamla stålmannenfilmerna med Christoffer Reeves. De var inte riktigt som jag mindes dem. Tempot var minst sagt ganska långsamt. Och så inser jag att det egentligen var Lex Luthor som var behållningen i filmerna. den gestaltningen är ju jättebra!

7. Jag har nu i alla fall för första gången sett Stålmannen IV. Det har jag drömt om sedan jag gick i femte klass. Ryktet sa då att den var alldeles för läskig så att den var barnförbjuden och allt möjligt. Tror inte de ryktena stämde.

8. Jag bryter här mot min princip att inte skriva för mycket om mina barn här men var ska jag annars dela min stolthet när min dotter uttalade orden ”vilken tur att vi har en pappa som vet allt om superhjältar”. Jag tror jag ska rama in det och sätta på väggen. Belöning för alla mina år av studier och så vidare.

9. Det är förresten #blogg100 igen. det har ju alltid varit en baggis eftersom jag brukat blogga dagligen. Nu ligger jag redan efter rejält men det är ändå roligt att följa lite fler bloggare igen.

10. Vad gör du idag? Skriv gärna en rad! Önskar dig en skön och vilsam söndag!

 

Luther inför Guds domstol

Luther fri från bojorna.

Luther fri från bojorna.

Här ser vi Luther med lossade bojor, friad och släppt från straff för sina synder. Sitt gamla bagage i form av ryggsäcken har han också fått lägga av sig eftersom han för Jesu Kristi skull blivit fullständigt benådad.

Jag har nog inte tidigare skrivit om de viktiga lutherska begreppen ”LAG OCH EVANGELIUM”. Så det är väl på tiden nu.

Luther hade tidigt i livet svårt att se någon barmhärtig sida hos Gud. Han fick höra om Guds vilja med våra liv och att vi ska vara heliga eftersom Gud själv är helig. Den samtida synen på nåd kan enkelt beskrivas så att om människan gör sitt allra yttersta för att bli rättfärdig så skjuter Gud till resten. Nåden var på det sättet inte villkorslös utan krävde att man verkligen ansträngde sig.

I lutherska sammanhang brukar ”LAG” just beteckna Guds krav på oss. Den hittar vi förstås tydligt i den gammaltestamentliga ”lagen”, Toran som till exempel de tio budorden, men också i Jesu undervisning om att vi ska ”älska vår nästa som oss själv” och andra såna bud (där ju Jesus faktiskt utgår helt från toran).

Evangeliet å andra sidan består i att eftersom vi människor aldrig förmår leva upp till Guds vilja eftersom synden finns med i allt i våra liv så skänker Jesus oss istället rättfärdigheten (det goda förhållandet till Gud) som en gåva och förlåter våra synder, inte för att vi förtjänar det utan av barmhärtighet.

Som Luther tänkte det så står vi inför Guds domstol och förtjänar de hårdaste straff men i Jesus tar Gud på sig dem själv istället. Jesus tar vår synd och ger oss sin rättfärdighet i utbyte. Lagen är, förutom att den ger oss kunskap om Guds goda vilja och hur vi bäst kan leva tillsammans i världen, till för att vi (om vi är ärliga och om vi verkligen försöker följa den) förr eller senare ska komma på att vi inte klarar av att uppfylla den själva, utan behöver Jesus som frälsare. Syftet är att vi alltmer ska förlita oss på Guds nåd istället för på oss själva.

Det här är gott och själavårdande på många sätt. Det är då som nu väldigt lätt att försöka prestera för sitt värde som människa. Nu för tiden när vi inte på samma sätt tänker på Gud och att vi lever under hans blick har det kanske för många ersatts av hur vi är i andras ögon. Andras gillande är nog på många sätt en obarmhärtigare Gud att tillfredsställa än vår gudomlige far så vi gör bäst i att vända oss till honom istället när det gäller vårt värde och ställning som människor.

Jag tycker också det finns en del problem med det här med Lag och evangelium. Mest att hela begreppet ”synd” blir ganska teoretiskt och abstrakt när vi tänker oss perspektivet med Guds domstol. Det Luther far efter är att man ska få känna sig trygg i sin frälsning inför Gud och det är ju något gott men risken är att synden mer eller mindre kan bli losskopplad från vår vardagliga verklighet. Nåden kan, som Bonhoeffer sagt, lätt bli betraktad som billig. Synen på lagen är också knepig mest för att jag inte tror de bibliska författarna skulle hållit med själva, och att som jag skrivit tidigare, judarna till exempel har en betydligt positivare syn på lagen.

Det var en kort genomgång av lag och evangelium. Är det välkända begrepp för dig eller talas det ganska lite om dem numera? Skriv hemskt gärna en kommentar med dina erfarenheter av detta.