Till innehåll på sidan
Tomas Jarvid

Brev till Diognetos 2 -Gud visar sig

Del 2 av sista delen 🙂 Av den långa och populära genomgången av de apostoliska fäderna

Jesus, Maria och en massa kyrkofäder.

Här är fortsättningen om Diognetosbrevet (del 1 hittar du här)!

Världen ser deras goda gärningar

I brevet finns det ett ideal av att den kristna gudsdyrkan sker på ett obemärkt sätt (utan offer och så vidare). Det är inte den kristna gudstjänsten som ska märkas utåt men däremot ska det märkas på de kristna hur kärleksfullt de lever:

”Kort sagt, vad själen är i kroppen, det är de kristna i världen. Själen är spridd i alla kroppens lemmar och de kristna i alla världens städer. … De kristna är kända där de lever i världen men deras gudsdyrkan är osynlig.”

Författaren spinner vidare på liknelsen och menar att i kroppen är det så att ”köttet hatar själen” eftersom den vill lägga band på dess lustar. På samma sätt är de kristna hatade av andra utan att ha gjort något ont. Själen däremot, den älskar köttet som är en del av dess kropp. De kristna är ju en del av den här världen och älskar den även om den vill dem illa. En bild man kan fundera länge på.

Denna utläggning av de kristnas kallelse att sprida ljus i världen avslutas med kärnfulla ord:

”I en så viktig ställning har Gud satt dem, och de har inte rätt att överge den”.

Det fanns (som det också gör i vår tid) invändningar om att den kristna tron bara är människopåhitt. Även där kommer ett långt och slagkraftigt och vackert formulerat svar!

Gud själv har verkligen talat till människorna: ”Han sände inte, så som man kunde förmoda, någon tjänare, något sändebud, någon furste, någon av dem som förvaltar de jordiska tingen eller någon av dem som är betrodda i de himmelska boningarna.

Nej han sände själve konstnären, alltings skapare, genom vilken han danade himlarna, inneslöt havet inom dess gränser, honom vars outgrundliga lagar alla naturens element noga följer.

Av honom fick solen sin dagliga bana, honom lyder månen när han befaller den att lysa om natten, honom lyder stjärnorna när de följer månens bana; genom honom är allting ordnat, fördelat och underlagt, himlarna och det i himlarna är, jorden och det på jorden är, havet och det i havet är, led, luft, avgrund, allt i höjden och i djupet och däremellan. Denne sände han till dem.

Den kristna tron är alltså inte ett människopåhitt utan det är Gud själv som valt att komma till oss och uppenbara för oss vem Gud är genom att komma till oss.

Hur visar det sig då att Gud är? Är det skrämmande nyheter?

Gjorde han det – såsom en människa skulle tänka – för att upprätta ett skräckvälde med fasor och fruktan?

Inte alls. Utan milt och vänligt, såsom en kung sände sin kunglige son, Såsom Gud sände han honom, såsom människa till människor, såsom frälsare för att vinna och ej för att tvinga.

Ty våld finns inte hos Gud. Han sände honom för att kalla, inte för att förfölja, han sände honom för att älska, inte för att döma. Ty en gång skall han sända honom för att döma, och vem skall då uthärda hans tillkommelse?

Ser du inte hur de kastas för vilddjuren för att de skall förneka Herren, men de besegras inte? Ser du inte att ju mer de förföljs, dess mer växer de i antal? Detta ser inte ut att vara ett människoverk utan en Guds kraft; det är ett tecken på hans närvaro.

Jag tycker särskilt om orden om att våld inte finns hos Gud utan att Gud helt driven av kärlek kommer till oss. Människorna då kunde också, som det står på slutet, se på hur de kristna är beredda att lida för sin tro och förstå att det här måste vara ett tecken på att deras tro är gudagiven.

Uppenbarelsen

Lite längre ner kommer ytterligare några rader jag vill citera. De handlar alla om samma centrala teologiska tanke, att vi känner till Gud eftersom Gud själv valt att ge sig till känna för oss:

Ingen människa har vare sig sett honom eller fått kunskap om honom, men själv har han uppenbarat sig.

Men han var alltid densamme och skall så vara; han är mild och god, behärskad och sann -han ensam är god.

När vi själva visat oss oförmögna att ingå i Guds rike skulle vi genom Guds kraft få möjlighet till det.

Det är som vanligt fint att läsa kyrkfäderna och se att de inte bara delar samma teologiska dogmer som vi utan också att det betydde något för dem. Att de från det drog slutsatser om Guds godhet med mera.

Det kommer också en del 3. Skriv gärna en kommentar om du har några frågor eller reflektioner om dagens bloggpost!

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.