Nästan sista delen i den otroligt efterfrågade serien om de apostoliska fäderna!
Första delen av sista delen
Så var vi faktiskt till slut framme vid slutet av den här otroligt långlivade och ständigt uppskattade bloggserie där jag i lite drygt 4 års tid nu (!) har skrivit om de olika texterna i den urkyrkliga skriftserien ”de apostoliska fäderna”.
Den uppmärksamma läsaren har förstås märkt att jag inte skrivit något om ”Didaché, de tolv apostlarnas lära” som med bred marginal är den mest lästa av dessa texter i vår tid. Jag tycker den innehåller för mycket för att jag ska kunna klara av att spegla det i en enda bloggpost. Kanske kommer det något om den här i framtiden, det får vi se. Annars får ni läsa den själva. Du hittar alla dessa bloggposter under kategorin ”apostoliska fäder”.
Sist i raden av de urgamla texterna hittar vi alltså ”Brevet till Diognetos”! Det finns väldigt mycket fint i det så det här blir ändå inte riktigt slutet. Vi har några bloggposter framför oss kring detta enda brev. Varsågoda!
Brevet
Brevet kan gärna kallas för en ”apologi”, en skrift för att försvara och ge skäl för den kristna tron. Författaren är okänd och även mottagaren. Det har spekulerats om det skulle vara vår vän sedan tidigare ”Quadratus” som skriver och att ”Diognetos” är ingen mindre än kejsaren i Rom men det verkar inte troligt. Texten anses vara väldigt välskriven rent språkligt så författaren var en bildad person.
Går ut hårt
Författaren beskriver sin glädje att mottagaren är så intresserad av de kristnas tro. Denne har undrat:
”Vilken Gud de förtröstar på (…) så att de alla försmår världen och ringaktar döden”
Författaren till Diognetosbrevet
De kristna liknar enligt honom varken grekerna eller judarna. Grekerna håller på med alla sina gudabilder (vilket han hånar). De säger ju att de tror på dessa statyer som gudar men i själva verket behöver de låsa in dem på nätterna så ingen tar dem för guldets skull. Enligt författaren tyder inte det på särskilt mycket förtröstan att ha en Gud man måste skydda.
Judarna får istället kritik för att de vill offra till Gud (vid denna tid var templet rivet men många judar hade ändå fortfarande tempeltjänsten som ideal) fast Gud inte behöver något från oss.
Ett jättebra jättelångt citat
Det finns ett långt citat från Diognetosbrevet som jag stött på några gånger och som jag gärna vill återge i sin helhet!
”Ty de kristna skiljer sig varken till land, språk eller seder från andra människor. De bor varken i egna städer eller talar något särskilt språk eller för något egendomligt liv. Deras lära har inte utformats genom lärda människors tankar och beräkningar, inte heller företräder de någon tro av mänskligt ursprung, såsom några gör.
De bor i både grekiska och utländska städer, allt efter som var och en fått på sin lott, och de följer landets seder i dräkt, föda och övrigt levnadssätt, men samtidigt visar de en förunderlig och erkänt ovanlig hållning i sin vandel.
De bor i sina egna fädernesland men som gäster; de har del i allt som medborgare men uthärdar allt som främlingar. Varje främmande land kan bli deras fädernesland, och varje fädernesland är ett främmande land för dem.”
Detta känner vi igen vid det här laget för just detta att de kristna lever som främlingar på jorden nämns i väldigt många av skrifterna i de apostoliska fäderna och förstås även i Bibeln.
”De gifter sig som alla andra och föder barn, men de sätter inte ut sin avkomma. Deras bord är öppet för alla men inte deras bädd. De finns till i köttet men lever inte efter köttet. De vistas på jorden, men deras hemland är himlen. De lyder de stiftade lagarna men överträffar dem genom sitt eget liv.”
De kristna märker ut sig genom sin respekt för livet och för sin sexualmoral och genom att ha ett annat förhållningssätt till de jordiska behoven. Sista meningen om att de följer lagarna men överträffar dem tycker jag var särskilt fin.
”De älskar alla men förföljs av alla. De är okända men fördöms; de dödas men görs levande. De är fattiga men gör många rika; de saknar allt men äger överflöd på allt.
De vanäras, men i vanäran förhärligas de; de förtalas men får rätt. De smädas men välsignar; de skymfas men ger ära. När de gör gott straffas de som onda; när de straffas gläds de som om de fick nytt liv.
Av judarna bekämpas de som främlingar och av grekerna förföljs de, och de som hatar dem kan inte ange någon orsak till fiendskapen.”
Även detta tycker jag är vackra ord om de kristnas plats i världen. Må det vara så att de som är fiender till kyrkan inte ska ha några skäl att vara det. Tyvärr finns det säkert ofta anledning till avoghet nu när kyrkan haft betydligt mycket mer maktposition så länge men det kan ju vara ett vackert mål.
Återkommer med nästa del med fler tänkvärda ord om de kristnas tro och plats i världen längre fram i brevet. Har du några reflektioner utifrån detta så skriv gärna en rad nedan!
Lämna ett svar