 |
| Vägen är smal |
Jag har nyligen skrivit både om Luther (i förrgår var det dagen då han spikade sina teser) och om att vara en pilgrim. Hur blir det om man kombinerar dem med varandra?
Inte mycket kan man tycka för pilgrimsvandringarna minskade drastiskt i och med reformationen. Det kan man tycka var tråkigt men det fanns allt väldigt goda skäl till det.
Pilgrimsvandringarna i senmedeltiden hade blivit en del av allt det som reformationen vände sig emot. Tron på att man kan vinna Guds gillande genom goda gärningar (såsom fastor eller jobbiga långvandringar). På det sättet kan man säga att pilgrimsvandringarna kommit att delvis ersätta tron på det Jesus gjort för oss. Åtminstone fanns det risk att det kunde uppfattas så och då var det säkrast att göra rent hus (som med mycket annat i reformationen som inte nödvändigtvis var dåligt i sig) och ta bort alltihop.
Här i Sverige tillkom dessutom att kung Gustav Vasa var en driven anhängare av arbetslinjen och tyckte folk hellre borde vara hemma och jobba än vandra runt och vara onyttiga.
Självklart levde pilgrimssederna kvar på olika sätt antingen lokalt kring heliga platser eller med tiden genom pilgrimspsalmer och annat. Jag tycker ändå på det stora hela att ”avbrottet” kring reformationen var av godo eftersom det väcker tankar om vad en pilgrimsfärd är och vad den inte får bli.
Vandrar vi som en ”andlig övning” är det gott och väl men om vi tror att det ställer oss närmare Gud än andra eller gör Gud mer välvilligt inställd, då är vi ute på tunn is.
Lämna ett svar