Inatt hade ett av barnen ont i magen och vaknade storgråtande av både skräck och smärta. Då var vi föräldrar där och försökte trösta och hjälpa bäst vi kunde.
Det gick väl på sin höjd hyfsat, och jag både bävar och uppskattar de gånger då jag krävs på detta ansvar. Fantastiskt att få finnas till för någon annan, i ett försök att lindra, ge tröst och trygghet, men samtidigt så svårt, speciellt med små individer som inte alltid kan uttrycka exakt vad problemet är.

Jag tänker också tillbaka på hur det var när jag själv var liten, om jag hade ont eller var i problem fanns det två personer som alltid ställde upp: mamma och pappa.
När jag nu själv blivit äldre inser jag att det inte är så lätt, att finnas till och ställa upp. För hur hjälper jag när smärtan strålar i kroppen hos ett barn, hur tröstar jag när jag orden inte längre räcker till och när de restriktioner vi nu lever med tvingar mig att avstå från att omfamna någon som är i stort behov av en konkret kram?

Mitt första svar är, jag vet inte.
Jag vet inte hur all den här smärtan, både den fysiska och psykiska kommer att påverka oss framöver. Det är svårt och komplicerat, både att orka hålla ut och att våga vänta in. Smärtan, det tunga och jobbiga, men också den skarpa och direkta.
Hur gör man?

Men med lite eftertanke kommer ytterligare ett svar, och då kanske jag ändå vet nånting. En del av svaret är att erfarenheten säger att saker och ting kommer att bli bättre, förmodligen inte alls som förut, men bättre, och smärtan och det tunga kommer att bli lättare, åtminstone på sikt.
Erfarenheten säger också att det blir lättare med en fast punkt utanför mig själv.
Något att kasta oro och sorg på, glädje och besvikelse, allt som stormar och som inte har någonstans att ta vägen.
I mitt fall är det Gud.

I mitt fall finns det en grundtrygghet i att vara älskad och sedd för den jag är, även när det stormar och är oroligt, både på och under ytan.
Den fasta punkten vill jag förmedla vidare till min omgivning, på alla sätt jag kan.
För jag inser att hur mycket jag än själv vill finnas där och hjälpa både mina barn och mina vänner, så räcker jag inte till. Men det tror jag att Gud gör.

/Daniel Gelvgren, präst i Falun