Ofta har vi människor en massa tankar och föreställningar som inte alls stämmer. Att vi måste vara eller agera på ett visst sätt, och att livet följer nån slags schema eller mönster som vi förr eller senare lär oss eller anpassar oss till.

Jag vet inte riktigt om det alltid stämmer, men jag vet i alla fall att vid vissa tillfällen i livet så bryr man sig väldigt lite om anpassa sig till mönster och föreställningar.
Sorg är en sån tid. Nu är en tid för sorgen. I helgen kommer tusentals människor besöka kyrkogårdar runt om i landet, och ännu fler kommer säkert att tända ljus också där hemma och minnas familjemedlemmar, släktingar och vänner som gått bort, antingen under året eller längre tillbaka.
Sorgen vi bär på följer inga mönster, den är oberäknelig och chockartad och ofta helt utom vår kontroll. För vissa är den påtagligt fysisk, med smärta som känns i både kroppen och själen. För andra tar den mer känslomässiga uttryck, vardagsminnen som framkallar gråt och tårar vid de mest skilda tillfällen.

”Sorgen följer inga mönster, den kan vara påtagligt fysisk eller ta mer känslomässiga uttryck”.

Att sörja är något personligt, vi sörjer förluster av personer i vår närhet som dött och lämnat jordelivet, vi sörjer relationer som gått sönder och sårat oss, vi sörjer drömmar som aldrig slog in eller som förlorats på vägen.
Men att sörja kan också vara något kollektivt, att vi som grupp minns en kär vän eller kollega, att något gått sönder i en gemenskap och nu saknas, eller att vi förlorat den gemensamma visionen och nu sörjer en förlorad dröm.

Det enda sättet att handskas med sorgen är att låta den komma, när den behöver komma, att tillåta sig själv att vara ledsen, orolig och bara släppa allt som kroppen behöver få ut.
Och för det behövs tid.
Frågan är om vi tillåter oss det, som individer och som grupp, och låter det ta tid?

När vi läser skildringar i Bibeln om sorg är det oftast väldigt påtagligt att människor sörjer. Människor bär svarta kläder, gråter, klagar, utbrister i desperation frågor som rör tro och tvivel. Jesus blir berörd när han möter sörjande människor och upplever själv så svår ångest och bävan inför sin död att han utbrister: ”min själ är bedrövad ända till döds”. Vid ett tillfälle går det också flera dagar innan han möter de sörjande efter att ha förlorat sin bror, kanske för att sorgen ska få ta den plats den behöver.

”Jesus blir berörd av sorg.”

När man är mitt i sorgen är det svårt att göra något av den, mer än att försöka uthärda den smärta och de känslor den orsakar. Men på sikt kan den också leda fram till något stort, en tacksamhet, både över livet och det man fått uppleva tillsammans med en annan människa, en relation, en dröm som skapat mycket gott på vägen.

Som präst och medarbetare i kyrkan finns vi där om du behöver prata med någon, eller om du tror dig veta någon som skulle må bra av ett samtal, att bli lyssnad på i sorgens stund.

Avslutningsvis vill jag skicka med en dikt av Harry Martinson,
Sorgen och Glädjen.
Varje djup sorg
har förlorad glädje till föremål
Tappa inte bort denna riktning
Låt inte sorgen glömma sitt ärende,
sorgen är den djupaste ära
som glädjen kan få.

/Daniel Gelvgren, präst i Falun