Simba har flytt från lejonriket och börjat ett nytt liv i djungeln tillsammans med surikaten Timon och vårtsvinet Pumba, men det som först verkade vara den perfekta flykten vändes upp och ner när Simbas gamla vän Nala kom på besök.
Efter en konfrontation så tvingas Simba tänka tillbaka på det som varit, men också på det jobbiga som väntar. Han möter sin far, Mufasa, i en drömliknande scen där han både blir påmind om vem han egentligen är, men också att han inte riktigt levt ut allt som det var tänkt.
Där och då kretsar säkert många olika frågor i hans huvud, men efter en stund bestämmer han sig för att gå tillbaka och kämpa för det som han innerst inne tror på, både det han ser hos sig själv och den han hoppas på för sin flock.

Jag älskar Lejonkungen. Filmen är en stor del av min barndom och både scener och musik har följt mig genom livet. En av de starkast sekvenserna är just den scen som jag försökt beskriva här ovanför, när Simba tvingas göra upp med sitt förflutna.
Det mantra han tagit till sig tillsammans med Timon och Pumba, ”Hakuna matata” – inga bekymmer, låter väldigt härligt, men blir snabbt problematiskt när allt som varit jobbigt bara sopas under mattan istället för att tas itu med.
Samtidigt är det väldigt krävande och smärtsamt att behöva ordna upp de problem som man varit med och skapat, konflikter, händelser som kanske mest hände, men som inte blev som man tänkt sig.

Precis som Simba tror jag ändå att vi ibland väljer att fly istället för att kämpa, och på så sätt också tappar bort en del av oss själva. Många gånger beror det på att vi inte får hjälp att lösa konflikten utan istället är inprogrammerad i två spår, antingen att fly eller att kämpa.

Flyr vi så är risken stor att vi tränger undan känslor och tankar, men till slut så brukar allt komma upp till ytan ändå, och oftast blir det bara jobbigare att lösa.
Kämpar vi emot, och försöker slå tillbaka anklagelser så är risken stor att vi skadar både andra och oss själva på vägen.

Vägen framför andra, kärlekens väg, måste börja i förlåtelse. Att förlåta och förlåtas.
När Simba inser och erkänner att han glömt bort vem han är och var han kommer ifrån, då kan han börja se framåt. Att acceptera och förlåta sig själv, och sedan också be om förlåtelse till dem man sårat, det är början på vägen vidare.

Avslutningsvis så får vi aldrig glömma bort vem vi är i Gud, att vi är Guds älskade barn. Inte för det vi gjort eller inte gjort, utan för dem vi är.
Så om du glömmer bort allt annat, glöm för allt i världen inte det!

/Daniel Gelvgren, präst i Falun