Som hemma fast utomlands

Att bo utomlands innebär för en del att bo långt ifrån släktingar och vänner. Medborgarskap och familjekonstellationer kan se olika ut. Kanske är man född i ett land och men bor i ett annat. För många är utlandskyrkan en mylla där den svenska identiteten hämtar näring och trygghet. Paulus tillbringade en stor del av livet på resande fot i olika länder. Han fick vänner för livet av annan nationalitet, han arbetade, fängslades och dog långt från sitt hemland. Han skrev brev som kunde andas saknad och djup tillgivenhet till människor han mött och levt med i olika perioder i livet. Utlandsisraelen Paulus. Flera av breven han skrev finns sparade i Nya testamentet. I dag läste vi ett utdrag ur ett personligt brev till vännen Timotheos. Några korta rader som rymmer så mycket saknad och kärlek och längtan. Paulus ber för Timotheos, minns hans tårar, längtar efter att se honom igen, liksom hans mor och mormor Lois och Eunike.

Men relationer kan vara betydligt mer komplicerade. Jesus hade bröder och systrar och föräldrar.[1]  Kärleken inom en familj vara fylld av oro, sorg och förtvivlan. Jesu familj bar på en inre problematik. Jesu mor fruktade vid något tillfälle för sonens förstånd. De han växte upp bland kunde hade svårt att ta honom på allvar. ”En profet blir bara ringaktad i sin hemstad och i sitt hem.” Sa han. Vad finns bakom orden? Uppgivenhet? Indignation? Sorg? Kanske är orden uttryck för en inre hemlängtan och saknad av dem som stått honom allra närmast under många år? – En liknande smärta som den Paulus ger uttryck för när han skriver att Timotheos till och med följer honom i drömmarna, varje natt. Liksom Paulus har Jesus lämnat sitt hem och begett sig på en resa. En resa som hans familj inte kan följa med honom på. Drömmer han om dem på natten? Saknar han dem? Alldeles uppenbart fanns det mycket kärlek inom den heliga familjen, men den var inte enkel.

Jesu liv och gärna på jorden omfattar alla, även de som befinner sig långt borta som vi saknar, sådana vi besöker ibland, sådana vi aldrig kommer att återse. Kyrkan är enhetens tecken. Inte minst tydligt i en utlandsförsamling där avstånd för en del kan utgöra livsvillkor. Nattvarden, Herrens måltid är en plats där avstånden mellan människor i någon bemärkelse upplöses. Tid, rum och avstånd överbryggas. Det är en gemenskapens måltid. När brödet bryts och delas på en plats sker det samtidigt på andra platser runt omkring i världen. Vi delar måltidsgemenskap med människor vi älskar och saknar på andra platser långt bort.  När vänskap och närhet mellan människor och i familjer brister finns Jesus mitt i smärtan, han var där långt innan. Han delar det med oss. Om det brustna inte kan lagas eller avstånd överbryggas kan vi lägga även det i Guds händer förvissade om att han omsluter allt. Det har betydelse att knäppa sina händer och ber för de vi önskade var nära. Att be för sina barn och sina föräldrar, för vänner och den vi älskar allra mest har betydelse. Avståndet mellan bedjare är mycket kort.

Per Gyllenör

Den drastiska tron

Tro kan leda till oväntade, t o m drastiska handlingar. Som när ett tak bryts upp för att en man ska finna en till synes omöjlig väg till Kristus. Bibeln är full av exempel på vad tron kan få människor att göra. Noas tro fick honom att bygga en jättelik ark för att skydda sig och de sina mot något han inte hade några bevis på skulle inträffa, samma tro fick Abraham att dra iväg till ett främmande land han aldrig hade sett. Det enda de hade var Herrens ord. Det ledde till våghalsiga och till synes irrationella handlingar. Paulus nämner idag Mose som leder ett helt folk på en uppenbart omöjlig flykt, det enda han hade att gå på var sin tro. För en betraktare framstod de säkerligen som mycket märkliga män. Tron kan få märkliga genomslag, svåra att förklara. En människas tro och övertygelse kan dessutom leda till fanatiska och destruktiva handlingar såväl som till handlingar som befriar och upprättar. Både hjältar och terrorister har hämtat näring till märkligt beteende i tron.

Till hjältarna har vi lärt oss räkna Noa, Abraham och Mose och många andra. Genom Abrahams trädde det gamla förbundets folk fram i historien – Abraham blev Jesu och vår anfader. Och Noas båtbygge räddade människor och djur undan floden. För Mose öppnade sig havet och folket räddades undan döden i sanden. Paulus räknar upp flera Bibliska gestalter som vi lärt oss räkna till trons hjältar. Som vi förknippar med extraordinära händelser, drastiska och men goda handlingar i trängda lägen, oväntade men kloka val i riskabla situationer: Simson, David, Salomo och Rachav.

Ja, Rachav, hon förtjänar att särskilt nämnas. Rachav som väljer att skydda två män som själva inte delar henes eller hennes folk tro, ja de var t o m ett hot mot nationen. Det är en sak att skydda de sina. Men att skynda till den andres hjälp, vars tro jag i mitt hjärta fördömer, vem gör det? Rachav gjorde det, hon riskerade t o m sitt liv för att rädda deras. Vi känner igen Kristusdragen hos Rachav. En utgivande kärlek som räddar syndaren. Männens relation till kvinnan präglades av tillit. Hon var deras enda räddning. Som en syndares tillit till Kristus – det kan förändra allt.

Och så den dråpliga berättelsen om mannen som sänktes ner genom taket till Jesus, tala om tillit och att inte ge sig förrän man hittat en framkomlig väg. En längtan efter befrielse från sjukdom och tro att förändring är möjlig i Kristus. Han hade hört om Jesus och hoppet hade tänts, ett hopp som gått över till förvissning. Inte alla människor närmar sig Jesus på det vanliga sättet genom kyrkporten, trons väg kan vara mycket personlig, egenartad för att inte säga drastisk, samtidigt som det för den människan är enda sättet till ett Kristusmöte. En människas väg till Kristus kan gå över ojämn mark och vara slingrig och krokig. Den kan till och med gå genom trasiga tak när den vanliga vägen är stäng eller blockeras av människor. Hade jag ägt huset har jag förmodligen blivit mycket upprörd. Och samtidigt – är det inte himlen man kan skymta när man tittar genom ett trasigt tak? Att se annan människas väg till tro kan lära en mycket om vad Kristus kan göra i en människa. Genom det trasiga kan himlen lysa in. Är det inte oftast så?

Per Gyllenör

Hidden and revealed

There is a treasure hidden in the field. The field is a metaphor of the world we live in. The treasure is You. You are the pearl – the most precious one. The merchant who finds the Pearl and who thinks it´s worth everything he owns and has, that is God. And the mud in which we are hidden, that obscures us, is all those things that separate us from God. What we call sin. To God you are so valuable that he is willing to sacrifice everything for you. It is manifested in Jesus sacrificial death on the cross. But didn’t Jesus say that the treasure in the field is an image for the Kingdom of heaven? Yes he did. And He also said that the Kingdom of heaven is within us. As if it was a part of us. An inner light. The parable of the treasure in the field addresses the very definition of man.

The early pope Benedictus XVI said that the uniqum of Christianity, its contribution to civilization is how it defines man. That is; in terms of unmeasurable value. Humans are not only equal in value, our value is also unmeasurable. The value of one is not less than the value of many. In some sense, we humans share the essence of God since only God is unmeasurable. Humans are created as an image of God. God reflect himself in us and we reflect ourselves in God. Therefore, violating human dignity is to violate God.

That´s why God consider us being treasures in the soil. All of us. Each and every one. That’s why the church reacts – sometimes even in political settings –  when the value and dignity of people is measured differently in terms of – for example – gender, deeds, social position and ethnic origin and so on. God´s love is unconditional. The church is obligated to repeat this unconditional love continuously through history. The divine origin of man means that her value is without limit and her dignity is unbreakable. This definition of us has been profound in modern civilization. The declarations of the human rights from 1948 describe the dignity of man in terms that has its root in Christian doctrines, it condemns slavery, it supports democracy and equality between men and women and so on.

It is often said that the church should place Jesus in the center. In one sense that is true, but we must also ask: Who did God really place in the center? Was it not man? Maybe the difference is not so big after all. Gods doing – it all comes down to the love of man and the unification with her. When Jesus died and resurrected he brought all humanity with him. We are not only witnesses; we participate in the great act of salvation. God did this out of love for us. God is continuously searching in the soil, he is longing, loving and does everything through, with and in love for humanity in which God delights. God cannot be understood or recognized in any other way: God is love. Our value is embedded within this divine love.

Per Gyllenör

Angelis virtutis

Johannesevangeliet 1:47-51

Änglarna är en del av Guds skapelse. Fascinerande, gåtfulla. De är budbärare och beskyddare, de leder oss och strider för och med oss. Ibland skymtar man dem i och genom vanliga människor: Det där känner ni igen: Goda människor liknas vid dem. Han/hon var en riktig ängel. Ibland kommer de riktigt nära. ”Du ska få se”, säger Jesus till Natanael; ”Du ska få se änglar”. Det är ett fantastiskt löfte, för änglar syns inte alltid så tydligt. Somliga ser aldrig änglarna. Natanael hörde till dem som fick se dem. Abraham mötte dem som vanliga människor och åt med dem. Jakob drömde om dem. Maria förde samtal med en av dem i Nasaret. De täckte himmelen och sjöng för herdarna på julnatten. Johannes på Patmos såg dem som ljusgestalter och i märkliga skepnader. Änglar går Guds ärende, de kan förmedla Guds närvaro och kärlek. Som när vi firar gudstjänst. Änglar älskar att fira gudstjänst. De strömmar till när klockorna ringer.

1 Mosebok 28:10-17

 När vi döper människor i kyrkans dopfunt, då är himlen öppen över dopfunten, då är trappan rest som Jakob drömde om och änglar stiger upp och ner över vattnet och barnet. Då är vattnet något mer än bara vanligt vatten, det blir ett dopvatten, och den som döps blir något mer än bara ett vanligt barn, det blir ett Guds barn, en ättling till Jakob, och får sitt namn upptecknat i himlen. Och Guds löfte till Jakob vilar också över den som döps: ”Jag ska vara med dig och skydda dig vart än du går. … jag kommer inte att överge dig.” Och när vi firar mässan, Guds barns måltid, vid altaret, då är åter himlen öppen och änglar stiger upp och ner över Herrens bord. Bröd och vin blir något mer än bara vanligt bröd och vin, det blir Jesus Kristus, vår vän, mitt ibland oss. Med Jakob får vi utbrista: ”Sannerligen: Herren är på denna plats … Här är himmelens port.”

Uppenbarelseboken 12:7-12

Änglar är också krigare i rustning. De står under befäl i Mikaels armé. Motståndaren är fruktansvärd. Det är den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas djävul och satan och hans armé av onda änglar. För människan kan skillnaden mellan djävulens och Mikaels änglar vara omöjlig att se. Att se skillnaden hör till livets allvar och realitet. Det hör till detta med att vara människa att vara inbegripen i kampen mellan gott och ont. Kampen kommer ingen av oss undan, det är lika säkert som att vi inte klarar det på egen hand. Vi har änglarna vid vår sida. Det gör inte saken lättare. Valen är i slutänden alltid våra egna.

Mikaels makt och änglarnas seger består i att ormen är dödligt sårad. Han vet att hans tid är kort. Hans dödsryckningar sprider död och kaos i hela världen. Djävulen och hans anhang finns mitt ibland oss, hans raseri är stort. Han korrumperar människors hjärtan. Han är frestaren som vrider gott till ont och ont till gott. Men det finns ett och endast ett vapen med vilket vi kan hålla stånd och segra. Änglarna kommer med det och lär oss att använda det där vapnet som ondskan, ormen från urtiden, inte förstår sig på – nämligen kärleken/förlåtelsen. Så länge det finns förlåtelse i Jesus kärleks makt så kan inget Guds barn bli för evigt fångad av de onda änglarna eller av ormen från urtiden. Gud är kärlek, han är den gode fadern med den stora förlåtelsen som ger segern i Kristus.

Per Gyllenör