januari 2018

Septuagesima

Lön och förtjänst

Löneförhandling i himmelriket känns allt annat än himmelskt. Det uppenbara budskapet i liknelsen om vingårdsarbetarna är att här råder inga logiska proportioner mellan arbetsinsats och lön. Här finns inga kollektivavtal. En arbetsrättslig skräckhistoria som skulle kunna skrämma slag på vilken fackförening som helst. Det är lätt att göra sig lustig över en liknelse som denna. Och det är inte helt ovanligt i predikosammanhang, här är poängen lättvunnen om än förutsägbar. Och varför inte? Ibland är det tydligt att Jesus hade humor. Kanske satt Jesus denna gång i en krets av åhörare och med retorisk skicklighet lockade han fram skratt och munterhet. Humor är användbart när man vill tala allvar. Och det var allvar det handlade om, även denna gång.

Man kan se att dagens tre läsningar hänger ihop på temat förtjänst. Jesus talar om lön, Paulus talar om titel och Jeremia om stolthet. Paulus skriver i sitt första brev till korinterna att han kallas apostel, inte för att han förtjänar det, utan för att det är Guds vilja. Vi vet att Paulus ägnade sig åt att förfölja kristna innan han själv blev kristen. Jeremia skriver att vi ska känna stolthet, inte för vad vi gör utan på grund av att vi vet att Gud verkar i kärlek. I vingården är lön, titel och stolthet inte kopplat till prestation.

Vingården är en bild av livet, din plats i världen, det är din vardag, din arbetsplats, ditt umgänge med andra människor. Och du är vingårdsarbetaren. Att vara en vingårdsarbetare är att i allt ständigt söka Guds vilja, att verka i kärlek. Att älska är att arbeta i vingården. Att uppmanas att älska kan i sig låta som en svår utmaning, kravet att ständigt älska allt och alla kan kännas som en i längden omöjligt prestation. Men all kärlek kommer från Gud, bara Gud kan älska, och det sker genom oss i den helige Ande. Kärlek är aldrig en prestation, det är inget vi förfogar över och delar ut till den som vi tycker förtjänar det, kärleken föds i en människas hjärta och den lever sitt eget liv. Den andliga övningen består i att med ett öppet hjärta låta sig älskas av Gud och tillåta den kärleken strömma vidare till andra. Stolt ska den vara, skriver Jeremia, som har insikt och kunskap om att Herren verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet.

En god vingårdsarbetare åstundar inte lön och titel, en vingårdsarbetare åstundar plantor som bär frukt, han arbetar för att jorden ska vara en god mylla, han ansar och vårdar för att skörden ska bli riklig. Vingårdsarbetaren söker ständigt Guds kärlek i vardagen, vårdar kärleken där han ser den, Kärlekens avsikt är att genomsyra allt och alla, Att vara människa är att vara vingårdsarbetare. Oavsett om kärleken gror i en människa vid dagens början eller sent så är kärleken lika mycket värd.

Och så var det det där med att tala allvaret. För det var ju inte bara en dråplig historia Jesus berättade. En dag är det dags för skörd i vingården. Mannarna ska kallas samman och lön ska utskiftas. Häri ligger ett djupt allvar.

Per Gyllenör

Tredje söndagen efter trettondedagen

En troende främling

Han kommer utifrån. En officer och främling. En man från Rom. Han är inte en av dem andra som går med Jesus. Inte Jude. Han delar inte deras religion, kultur, historia, etnicitet. Men det som gör honom ännu mer annorlunda är hans tro. Jesus drar efter andan ”Ingen har större tro…”, säger han. Var kommer den tron ifrån? Han har förmodligen inte läst de gamla skrifterna. Hans tro kommer inte därifrån. Det handlar inte om from uppfostran eller tradition. Han är inte belastad med förförståelse eller konversioner. Det här är något helt annorlunda.

För officeren fanns det något hos Jesus som han kände igen från sitt eget liv. Just så. Ryktet om Jesus slog an mot en erfarenhet i vardagslivet. I hans fall; av hur det fungerar mellan överordnade och underordnade. Och när han med denna sin egen kunskap och erfarenhet möter budskapet om att Jesus har position och mandat att befalla sjukdomsandar, och tror detta, för att någon berättat som var trovärdig; ja, då är det inte längre så märkligt. Det är klart att han går till Jesus och ber om hjälp. Som en befälhavare går till en annan befälhavare. Det var så han sa.

När orden om Jesus möter min egen verklighet och visar sig ha med den att göra, när det kan betyda något; då blir det relevant. Och egentligen inte förrän då. Innan dess kan tron på Kristus vara, teorier, teologiska spörsmål, en spännande berättelse om märkliga händelser som utspelade sig kring en säregen människa i det antika mellanöstern.

Men för officeren är inte Jesus en berättelse, inte en sevärdhet utan någon som har med livet att göra. Vare sig mer eller mindre. Vi anar inte skuggan av tvivel.

Många andra tvivlade nog, både på Jesu ord om mannens stora tro, liksom på hela situationen. Mötet mellan Jesus och officeren måste tett sig alldeles otippat. Upprörande säkert. Judarna omkring Jesus bevittnar hur en fiende, en hatad representant för den romerska ockupationsmakten tar sig friheten att gå i samtal med deras Jesus. Hur har han mage att be Jesus hjälpa honom? Och officerens egna? Hur reagerade de? De måtte väl skakat på huvudet när officeren tar kontakt med en kringstrykande rabbin, en upprorsmakare, dessutom, och sätter sin hela tilltro till honom.

Berättelsen manar till ödmjukhet inför människors relation med Kristus, vi som ser på är alltid tredje part. Tron föds inte sällan där vi minst gissade det. En turist som på besök och som tände ett ljus, en förälder i kyrkans barnverksamhet. En förälder som kom till kyrkan för att få sitt barn döpt. Eller hos någon som besöker kyrkan endast när det är julbasar, men aldrig annars. Plötsligt händer det, en plötslig upplevelse eller ett frö som sås och börjar växa sakta och dag slår ut i blom.

Det är spännande med människor som kommer utifrån. De kan ibland lära oss mycket mer om tron än någon som haft sin hemvist i kyrkan sen barnsben och har all bibelkunskap. Tron har sina egna vägar. Vid ett tillfälle ledde de vägarna fram till ett möte där Jesus blev förvånad och utropade: ”Ingen har större tro än han”.

Per Gyllenör

Epifania

Vid familjegudstjänst

Nu går julen ut. Det är dags att göra med julgranen vad vi (förhoppningsvis) aldrig skulle göra med en medmänniska – vi plundrar den och kastar ut den. Vi gör det tillsammans. Alla mot en. Inte särskilt kristligt egentligen om man tänker efter. Julen städas ut. I eftermiddag kommer kyrkans julkrubba att packas i en låda och ställas undan till nästa år.

De finns några som hinner hälsa på hos den heliga familjen i stallet i Betlehem innan allt tas bort. Nämligen de tre vise männen. Vilka var de egentligen? Noga räknat står det ingenting i Bibeln att de var tre, inte heller att de var visa och inte heller att de var män. Här finns spelrum för tanke och tolkning.

Tre Heliga Konungar har blivit den gängse bilden i kyrkans tradition, i de flesta julkrubbor framställs de så. Och namn har de också fått: Caspar, Melchior och Balthasar. Tre heliga konungar från tre olika delar av världen. Där kommer Balthasar från Asien med sin långa karavan av kameler, hans gåva är rökelse. Caspar den svarte, från Afrika, med sin elefant. Han har med sig väldoftande myrra i lasten. Och så Melchior på sin häst tillrest från Europa, vår egen ambassadör i Betlehem, han kommer med Guld i sin kista. Kungar från världens alla hörn faller på knä inför honom som är Frälsaren för alla folk på jorden. Kanske kan vi till och med tänka oss själva som någon av de tre som faller på knä inför den nyfödde kungen Jesus? Är inte det både gåtfullt och hoppfullt? Ett trångt och oansenligt stall i ett litet krigshärjat land för länge sedan som ändå är stort nog att rymma både dig och mig och världens alla människor både då, nu och i alla tider.

Nu är julen över och de tre heliga konungarna lämnar Betlehem bakom sig. Vad de tog med sig vet vi inte, hur det påverkade deras liv, inte heller, kanske skulle några av dem möta Jesus igen, kanske kom han för någon att bli endast en marginalanteckning i dagboken, för någon annan ett livsavgörande möte, som förändrade allt. Klart är i alla fall att ingen som besökt den heliga familjen i Betlehem lämnar Jesus bakom sig. Inte egentligen.

Betlehem ligger inte längre bort än den närmsta kyrkan i stan, barnet i stallet, är inte längre bort än ett par knäppta händer, inte längre bort än ett hjärtas stilla längtan efter mening och mål under livets vandring.

Per Gyllenör

Eine kleine trompete

Es war einmal eine kleine Trompete.

Die hatte einen Klang, dem nichts auf Erden glich. Sie spielte eine Melodie, die niemand anderer spielen konnte, sonderbar und schön. In der Nacht, als die kleine Trompete ganz neu gebaut war, spielte sie zum allerersten Mal. Und ihre zarte Melodie schwebte hinaus unter den Sternenhimmel, sie glitt über Höhen und in Täler. Die Töne, die kaum zu hören waren, fanden einen Weg in die Herzen der Menschen, und sonderbare Dinge passierten: Tief drinnen in den Herzen der Menschen wurde es hell. Die Menschen fühlten sich nicht mehr allein.

Jedes Jahr in derselben Nacht spielte die kleine Trompete ihre Melodie. Schön, kaum hörbar. Aber es war sonderbar: Menschen auf der ganzen Welt hörten sie und freuten sich. Alle liebten die kleine Trompete und ihre Melodie.

Und so begann man den Tag zu feiern, an dem die kleine Trompete gebaut worden war und zum allerersten Mal ihre Melodie gespielt hatte. Zu Ehren der kleine Trompete schrieb man große Musikstücke, Symphonien, Opern und Operetten, Lieder, Balladen und Gesänge. Zu dem Fest wurden sie alle aufgeführt. Alle Instrumente der ganzen Welt versuchten die Melodie der kleinen Trompete zu spielen. Es war ohrenbetäubend, als sie dann alle gleichzeitig einsetzten. Auf den Plätzen der Städte standen mächtige Statuen der kleinen Trompete. Und in den Kaufhäusern verkleideten sich älteren Herren als Trompeten und spielten lustige Lieder für die Passanten. In den Kirchen trugen die Pfarrer Trompeten um den Hals und predigten, wie wichtig es ist, Trompete zu spielen für den Nächsten.

Die kleine Trompete, die so gerne ihren ersten Tag feierte, spielte immer noch ihre kleine Melodie, genau so, wie in der Nacht, als sie gebaut worden war.

Aber keiner hörte mehr ihre Töne. Und außerdem hatten die meisten schon lange vergessen, warum man eigentlich das Trompetenfest feierte.

Die wenigen, die sich noch an die kleine Trompete erinnern konnten, suchten nach ihr und versuchten ihre Melodie aus all der Musik herauszuhören. Aber es gelang ihnen nicht. Sie fanden nur Festgeräusche, Plastiktrompeten, Notenkekse und Flötenwürstel.

Als das jährliche Trompetenfest wieder einmal kurz bevor stand, beschloss die kleine Trompete, dieses Mal still zu bleiben und nicht einen einzigen Ton zu spielen. Stattdessen wartete sie auf eine andere Nacht. Es war eine Nacht, als die Welt ruhig und still war. Als die Menschen in ihren Betten schliefen und nicht auf Wunder warteten. Da spielte die kleine Trompete wieder ihre Melodie. Und die Melodie schwebte hinaus unter den Sternenhimmel, sie glitt über Höhen und in Täler. Die Töne, die kaum zu hören waren, fanden einen Weg in die Herzen der Menschen, und sonderbare Dinge passierten:

In den Träumen der Menschen wurde es hell. Die Menschen setzten sich in ihren Betten auf und glaubten etwas Bekanntes zu hören. Zarte Töne einer sonderbaren Melodie füllten sie mit dem merkwürdigen Gefühl, nicht alleine zu sein.

Per Gyllenör